Smakstart

Söndagen den 16:e oktober sprang jag världscupfinalen i Schweiz. 189 dagar med träning i snö och vintermörker senare var det så äntligen dags för säsongens första viktiga tävling och mitt första skarpa framträdande 2017.  Den fjärde deltävlingen av Swedish League, en långdistans strax utanför Huskvarna var det som stod på agendan. I och med att tävlingen även gällde som uttagningstävling till världscuppremiären i Finland var hela landslaget med i startfältet. En riktigt bra första värdemätare med andra ord!

Jag hade ganska bra koll vad som väntade terrängmässigt då jag tidigare sprungit en del i trakterna där tävlingen skulle gå. Bland annat sprang jag en Silva Junior Cup (som det hette på min tid, nu känner jag mig gammal…) på grannkartan 2011, en nationell tävling i den västra delen av området 2012, samt tränat en del pass i närområdena under min tid på Eksjö OLGY. Det skulle bli tufft, och med Vagnis som banläggare kunde man ställa in sig på att det var en rejäl långdistansbana som väntade.

Hade en lätt och fin känsla i kroppen under veckans träningar, och genomförde på torsdagen ett intervallpass på ett regnigt och blåsigt GIH som enligt coach låg ”på topp-8 av guldpass genom tiderna”. Släppte inte upp träningen mer än att det endast blev en lugn jogg på lördagen. Tog en tur upp till Rusakulan och samlade lite mental energi. Lite nervositet smög sig  också på, vilket jag såg som positivt!

Obligatoriskt fotostopp på Rusakulan. #Kilsbergspower +100!

Åkte sen ner till Gränna med Mamma och nyblivne natt-SM-fyran Viktor Larsson för att slippa en långt ifrån optimal tidig uppstigning och 2 ½ timme i bil. Spenderade resan ner med att gå igenom gamla kartor och spekulera lite hur banorna kunde tänkas gå.

Väl framme på arenan söndag morgon möttes vi av ett riktigt aprilväder med ömsom snöfall ömsom solsken. Blev lite arenahäng för min del då jag startade sist i startfältet vilket ju alltid är roligt! Kände mig riktigt taggad och lite nervös inför det som väntade, så det var skönt att få springa av sig lite med ca 400 meter till startpunkten. Inleder stabilt de första 4 kontrollerna i ganska öppen och fin, men lite brötig och kuperad skog. Till den femte kontrollen väntade sen en långsträcka på 3,7 km på diagonalen över hela kartan. Tog mig lite tid i vägvalsbedömningen, men tyckte att jag kunde pussla ihop några fina stråk ganska rakt på. Sneglade även lite på ett högervägval runt Pukasjön, men valde bort det då jag tyckte att väglöpningen inte vägde upp den extra längden, samt att man dessutom var tvungen att klippa några hyggen för att binda ihop vägarna.

Kortsträcka sen till den 6:e kontrollen som även var radiokontroll. Tar min första gel, tittar på klockan och ser att jag är lite snabbare än den bästa radiotiden jag fått höra innan jag startade. Tog det som ett tecken på att det inte varr något fel på farten och får lite extra lugn när jag plockar de nästkommande kontrollerna som är lite mer tekniska och lagda i mer svårframkomlig terräng.

Därefter väntade ytterligare en långsträcka som tog banan tillbaka mot arenan och varvningen. Tyckte även här att det egentligen inte var något som hindrade ett vägval ganska rakt på. Hade nu varit ute i ca 55 minuter och fick min enda energidipp under banan då jag fastnar i ett område med vindfällen och försöker undvika att bli frustrerad då jag får stanna och klättra lite. Tar en omstart, bestämmer mig för att ta min andra gel och kommer tillbaka in i loppet. Passerar genom varvningen och får höra att jag har en ledning på 41 sekunder, vilket så klart gav inspiration ut på den avslutande slingan. Får en tredje gel av Viktor vid kartbytet och känner mig fortsatt stark när jag passerar startpunkten för andra gången.

Går lite darrigt på två av sträckorna, men kan forcera bra och när jag kommer in på upploppet får jag höra av speakern Per Forsberg att det är klart! Seger med 41 sekunder efter 88 minuter och 32 sekunders löpning. Att det även var min första seger i en deltävling i Swedish League gjorde det extra roligt! Så himla skönt att få det här kvittot på att vinterträningen fungerat bra.

Karta. Resultat.

Igår blev det även officiellt att jag är en av de förhandsuttagna till världscuppremiären i Finland den 24:e till 28:e maj. Känns bra att därmed kunna skippa lite tävlingar och få möjlighet att träna på bra istället inför det som komma skall. Närmast väntar två tyngre träningsveckor där jag bland annat springer förstasträckan på 10MILA på lördag. Därefter en lite lättare vecka med full fart på Swedish League-sprinten i Bollnäs den 12:e maj innan det bär av till Estland och VM-tester den 19:e och 21:a maj. Härligt att cirkusen är igång igen!

//Martin

Tävlingspremiär i Nyköping, VM-läger i Estland och road trip i Lettland

Snön har lämnat de Blå Bergen och vårsäsongen är i full gång för de allra flesta. Själv är jag kvar lite i grundträningstänket än och det första skarpa framträdandet från min sida blir på Swedish League-långdistansen i Huskvarna den 23:e april. Tävlingspremiär har det ändå blivit. Det är aldrig fel att återfå ”tävlingsmode” efter en lång vinter innan det drar igång på allvar och säsongsdebuten skedde i Ryssbergen utanför Nyköping, där det blev en långhelg tillsammans med Josefin, Jacob och Saga från elitgruppen. Själv joggade jag bara runt en öppen bana på fredagens nattävling Nyköpingsnatten, för att ladda för lördagens förkortade långdistans Nyköpingsorienteringen. Det var ett ganska stort startfält i herrklassen med nästan 80 anmälda, och trots att det var en tävling som för mig egentligen inte betyder någonting mer än att hitta tillbaka till rutinerna var det lite smånervöst. Tror de flesta orienterare känner likadant inför årets första tävling. Jag höll ihop det bra i den fina, öppna och snabblöpta terrängen och kunde räkna hem segern vilket förstås är en skön inledning på säsongen 2017. Formen var väl kanske inte på topp, men det ska den ju inte vara heller i det här läget. Karta. Resultat.

Eftersom ingen av våra respektive klubbar hade lag på Måsenstafetten på söndagen ställde vi upp med kombilaget KFUM/Milan/Hagaby i den öppna klassen. Jacob på första, Josefin och Saga på andrasträckan som var en parallellsträcka, och så jag som stabilt ankare på sista. Gjorde det jag skulle och kunde defilera i mål med bred marginal. Kanske ingen seger att skriva upp i meritlistan, men riktigt kul var det. Och guld smakar bättre än silver som vi sa till Tisaren (vilka blev tvåa i herrklassen)… 😉 Karta. Resultat.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Foto: Anna Hallmén

Helgen efter Nyköping var det dags för ännu ett utlandsläger – mitt fjärde för i år. Estland var destinationen och det som väntade var en vecka med landslaget och förberedelser för VM i juli. Det märks att det börjar bli mer och mer allvar nu med mindre än tre månader kvar till årets stora happening. Det vi gör när vi är iväg på sådana här läger är att samla så många intryck från terräng och kartritning som det bara går. Gamla kartor över VM-områdena detaljgranskas och träningskartor skannas av för att hitta relevanta partier som erbjuder det som vi tror väntar på VM. Träningskartorna som är ritade av rätt kartritare för respektive distans är också intressanta i det avseende att lära sig hur denne tänker ute i skogen. Det här var min tredje gång i Estland och jag tycker jag nu har börjat få ganska bra uppfattning om hurdan skogen är där på andra sidan Österjön.

Lägret hade ett riktigt bra upplägg där vi först tränade ett par lugna pass med fokus på medeldistans, för att därefter genomföra ett kvalitetspass i form av en ”simulerad VM-medel” med relevant terräng, startfållor, SI och hela köret. Därefter ytterligare tre lugna pass, fast med långdistansfokus och sedan en ”simulerad VM-lång” (fast lite förkortad). Jag fick positiva besked fysiskt på båda dessa lopp, men har fortfarande lite svårt med den diffusa ”runda” kurvbilden på medeldistansen och det blev en större bom där. Bättre då på långdistansen där jag vann förstapriset (ett UNO-spel). Jag passade där på att träna på att disponera loppet som en fullängdslångdistans och öppnade lite försiktigt för att komma starkt på slutet. Kan nog bli bra framöver… På medeln måste jag lära mig att gå mer på kompassen in från sista säkra och inte försöka rikta in mig med hjälp av kurbilden. Otroligt bra att kunna ha det analysunderlag som man får när man har så bra sparring på träningarna. Samtliga kartor från lägret finns i kartarkivet.

IMG_20170404_144256_572

Terrängen i Estland är mestadels grön, brötig och allmänt ogästvänlig, men har även sina ljusa stunder!

estland_herrar

Redo för stafetträning med grym sparring! Foto: Fredrik Bredberg

Kvällarna under lägret fylldes med analyser av träningarna och diskussioner om vad som väntar och i övrigt hanns det inte med så mycket mer än att äta och sova. Som det ska vara på läger med andra ord!

Efter en stafetträning i form av OL-intervaller på torsdagmorgonen åkte de allra flesta hem, men det bjöds på ytterligare två trevliga träningar innan lägret avslutades vid fredag lunch. Jag stannade dock kvar för att tillsammans med Oskar, William, Alva, Emma B och Emma J dra på road trip i Lettland. Målet var Talsi och tävlingen Kurzemes Pavasaris, vilken vi hoppades skulle vara relevant för världscupen i augusti och VM nästa år. På vår väg från Otepää till vårt hotell i Jūrmala spanade vi in inte mindre än samtliga avlysta världscup- och VM-områden i hela Lettland och fick se städer som Valmiera, Cēsis, Sigulda och inte minst Riga.

roadtriplettland

Nästa dag och vidare från Jūrmala till Talsi. Lördagens tävling var en medeldistans med WRE-status. Terrängen liknade mångt om mycket den i Estland, om möjligt här aningen mer pinnig och lite mjukare i marken. Jag slutade tvåa, 15 sekunder efter Oleksandr Kratov, efter att ha bommat 50 sek på den tredje kontrollen. Avgörandet kom dock på ett missat vägval till den 19:e kontrollen. Lärdomen var att vi svenskar kanske sprang lite väl mycket rakt på… Karta. Resultat. Hur som helst en bra erfarenhet att få ett race i sådan här terräng, även om det var en lite småtrött insats efter ett långt läger.

KP1

Foto: PhotoMiller sports

En annan lärdom vi tar med oss till VM nästa år är att ha med extra reservdäck till minibussarna. Orienterare som vi är tänkte vi att vi skulle ta en genare väg tillbaka till Jūrmala, men minibussen gillade inte (den obefintliga) vägstandarden på denna ”genväg” utan det blev ett oplanerat extrastopp för att byta ut ett punkterat däck. Den stora frågan till nästa dag blev därmed om vilken väg vi skulle ta till tävlingen nu när vi inte hade något reservdäck. Valet föll till slut ändå på genvägen, med baktanken att oddsen för en ny punktering skulle vara skyhöga. Tänk då vår reaktion när minibussen larmar för ”PUNCTURE” på exakt samma ställe där vi åkte dit dagen innan. Efter att ha stannat och gått igenom alla däck och inte hittat något beslöt vi ändå för att rulla lite försiktigt vidare till tävlingen.

Söndagens tävling var en långdistans, men jag sprang bara lugnt och tog det som ett långpass, samlade lärdomar och försökte få bättre grepp om kartritningen. Kartan gick i princip helt och hållet i olika nyanser av grönt, och jag försökte tänka att jag sprang i juli (när VM går och det är som frodigast) genom att springa runt där det gick. Karta.

Inget däck var platt efter tävlingen, och efter att ha checkat av däcktrycket på två olika mackar i Talsi valde vi ändå att rulla vidare till flygplatsen. Killen på biluthyrningen där bara skrattade när vi förklarade läget och sa att det var ”Estlands problem” 😉

Även om det hade varit kul att göra Litauen också medan vi ändå höll på är det skönt att vara hemma i Sverige igen. Jag gör ett framträdande på Stigtomtakavlen i helgen innan cirkusen årgång 2017 drar igång den 23:e. Ser fram emot en rejäl långdistans i tuff terräng!

//Martin

PS. Är du intresserad av mer pladder från min sida kan jag rekommendera senaste avsnittet av O-Ringen Podcast där jag medverkar.