SM-silver!

”Det är som ni skulle springa på löpband och se en gubbe som sprang runt i en skog på en display.”

Många udda aktiviteter har man ju varit med om, men frågan är om inte detta tar priset? Igår avgjordes alltså SM i inomhusrodd (roddmaskin) i Hersbyhallen på Lidingö. Tog detta som till hälften en kul grej och till hälften på fullaste allvar. På kul på så sätt att jag inte lagt upp min träning specifikt för detta utöver de 1-2 lugna distanspass/vecka jag kör på roddmaskinen normalt sett under vintern som alternativträning. På fullaste allvar? Det är ju SM!

Loppet jag skulle köra startade 11:20, så jag var på plats strax efter 9 och anslöt till mina nyblivna klubbkamrater i Öresjö SS. Fick låna en tävlingsdräkt (helfestligt) och eftersom jag körde i lättviktsklassen var det invägning 2 timmar innan start. Lättvikt på roddmaskin innebär <75 kg. Brukar ligga ganska stabilt kring 72-73 men det är ju klart att det var lite nervöst ändå… Det gick i alla fall bra och jag fick slippa monstren i tungviktsklassen 😉

”De har ett tortyrredskapsmuseum i Prag som är fyllt med roddmaskiner”

Därefter blev det lite väntan innan uppvärmning och det blev en del snack med roddarna. Pratade lite om hur orientering fungerar, hur tävlingar går till och hur uttagningar till mästerskap ser ut. Fick såklart även veta massor om hur fantastiskt ”riktig” rodd är. Är alltid lika fascinerande att få höra på hur man tränar och hur man ser på träning inom andra idrotter. Gick även igenom lite taktik inför loppet med Oscar som skulle vara min coach under loppet. ”Gå ut stenhårt så du skrämmer upp dem lite” tyckte han. Jag trodde att man skulle sträva efter en negativ split som inom löpningen men studier har tydligen visat att inom rodd ska man öppna stenhårt och sedan är det den som pallar längst som vinner…

För er som inte är så väl bevandrade i denna tävlingsform är det alltså 2000 meter som gäller. Flera maskiner står uppställda bredvid varandra och är ihopkopplade så publiken kan se en grafisk representation av loppet på storbild. På sin egen display på själva roddmaskinen ser den övre halvan ut precis som när man tränar hemma på gymmet, medan den undre halvan är uppdelad i fyra rader. På den tredje raden ser man sitt eget namn och på rad 2 och 4 ser man namnet på den som är närmast före respektive efter och hur långt i meter och på den översta raden ledaren av loppet och hur långt det är upp dit.

Själva loppet är bara ren plåga. Första 500 går alltid lätt men sen börjar minuterna bli väääldigt långa. Var lite långsam i starten men avancerade genom fältet med en stabil fart strax under 1:37 / 500 m och gick sedan upp till en liten men likväl en ledning. En ledning som jag faktiskt kunde hålla ganska länge men 1:36-fart tar ut sin rätt. Sista 500 kunde jag i princip inte känna mina lår. Oscar skrek bakom mig att jag skulle öka, men jag hade fullt upp med att överleva… Fick pisk i spurten men kunde ändå hålla ihop det hyfsat snyggt vilket räckte till en andraplats i loppet och ett nytt pb med tiden 6:26,6 (snitt 1:36,7 /500 m).

Det blev även en medalj till för Öresjö i loppet direkt efter, då Oscars syster Lovisa tog hem damseniorklassen. Fattade att hon var bra, men hon får tydligen SOK-stöd och är med och slåss om en plats i OS i Rio… Snackade också lite med de andra killarna i lättviktsklassen efter prisutdelningen (fick bara medalj för själva tävlingen då SM-plaketterna inte var klara än, lite orienteringtävling över det hela 😉 ) och de tyckte bara att det var kul att kommer utbölingar och kör, brukar alltid vara någon löpare eller gymnisse med högt syreupptag som ställer upp i lättviktsklassen. Hade tydligen bra teknik för att vara icke-roddare, men såklart dålig teknik för att vara roddare. Finns lite att slipa på alltså. De tyckte att jag skulle lägga av med orienteringen och börja med en ”riktig” idrott… haha 😉

Resultat

resultat

Lite (suddiga) bilder:

20160220_11223320160220_112342_000

20160220_113046

Man får dö när man är i mål…

20160220_113052

20160221_075116

Får se hur lång tid det tar innan jag får den där SM-plaketten…

Och där hade historien kunnat vara slut. Men jag blev hastigt och lustigt inkastad på ett till lopp – dubbel med Oscar då hans ordinarie partner Karl totalväggat på sitt lopp. Någon timmes vila och därefter en crash course i dubbel på maskin. Det går till så att två maskiner kopplas ihop och ställs på så kallade slides, vilket innebär att det är maskinerna som rör sig i förhållande till golvet och inte du själv. Som coach i loppet hade vi Oscar och Lovisas pappa – tillika förbundskapten (!). Jag fick sitta längst bak i båten, det vill säga på den främre maskinen. Lyckades komma i mål i alla fall med en kropp som var helt tömd efter urladdningen ett par timmar tidigare. Riktigt kul var det också. Någon orienterare som vill ro dubbel med mig nästa år?

DSC_0588

På lördag är det dags för ytterligare ett SM. Den här gången 3000 m löpning. Att ta medalj där känns ganska orimligt men siktar i alla fall på att ta Peizas distriktsrekord som jag var så nära förra gången.

37/100

Vinterträningen rullar vidare. ”Optimalt, men safe” är filosofin, det vill säga bli så bra som möjligt på träning som ligger på rätt sida gränsen. Det känns som jag har hittat en bra balans och resultaten blir därefter. Men det finns ingen anledning att skynda, det är många år kvar av karriären…

Igår drog jag och coach till Stockholm och tävlingen ”Raka Spåret” i Sätrahallen. Ett inbjudningslopp på 3000 m som jag fått en plats i. Startlistan var respektingivande med idel landslagsmeriterade löpare. Planen var att inte tänka någonting utan bara köra på och inte vara rädd för att öppna för hårt. Förhoppningsvis skulle jag kunna haka på någon fin rygg också. Efter ett antal strykningar stod till slut 6 löpare på startlinjen.

Trots lite småslitna vader kändes löpningen riktigt lätt och första kilometern gick på 2:45. Släppte en lucka framåt på klungan som gick med haren och passerade 1500 på 4:10. Började nu mattas lite med en andra kilometer på 2:51 men fick bra draghjälp när Lars Södergård som legat i rygg gick om. Fick slita ont men bet mig fast och in mot sista varvet kunde vi även passera ett par löpare. Sista kilometern på 2:47, trea i mål och ett nytt personligt rekord med tiden 8:23,88. Endast 37 hundradelar ifrån Per ”Peiza” Sjögrens distriktsrekord från 2009. Inget jag grämer mig över då jag är riktigt nöjd med loppet och det finns mer att hämta framöver….

Artikel i NA

12662574_10208768214866033_6439620949285063952_n

Foto: Mikael Kroon

20160206_154905[1]

Idag arrangerades den femte deltävlingen av löpex vinterserie i Lindesberg, men jag hade inte hade något högintensivt pass på planeringen och eftersom Daniel Attås meddelat att han inte skulle springa behövde jag inte heller ta mig runt för poängens skull. Åkte upp till Kilsbergen och sprang ett lugnt och fint långpass istället. Klart uppköp jämfört med Stadsskogen i Linde!

20160207_111001[1]

Brädlappen

Det blev en tur från Ånnaboda bort till de norra delarna av Dammen-kartan. Så otroligt fint. Är man inte hopplöst förälskad i Kilsbergen efter att ha sprungit här, ja då är man bortom all räddning…

20160207_102233[1]20160207_102241[1]

Det var lite mer snö än vad jag hade förväntat mig, men ändå uppskattningsvis ca 75 % barmark och den snö som fanns kvar var väldigt ”sockrig” och bjöd inte på något större motstånd.

20160207_104343[1]

Dammbyggnad vid Stensjön

Ren njutning och tiden går fort när man har roligt. Nästan 2:25 h i tuff men vacker Kilsbergsterräng gör gott för benen och själen.

912

Stabil orientering idag. Länk till kartarkivet.

Barmark

Ja vad gör man inte för barmark?

Det var i ett ögonblick av svaghet för två veckor sedan som Daniel Attås övertalade mig att hänga med OK Tisaren på barmarksläger i Göteborg. Jag hade precis varit ute i min otroligt vackra hemmaskog och konstaterat att snötäcket var såpass tjockt även nere på Närkeslätten att man var tvungen att gå i skogen. Som sagt, vad gör man inte för barmark? Försökte beskriva denna lyckokänsla som barmark innebär för mina icke-orienterare till kursare, men de var helt oförstående…

Senaste veckan har det dock smält på riktigt bra även här hemma, och onsdagens nattcup i Sörbyskogen kunde genomföras i riktigt snöfattiga förhållanden. I torsdags blev det en tur till drömterrängen på Käglan där det bjöds på underbar barmark och vattensjuka mossar. Ingen anledning till att behöva åka till Göteborg för barmarkens skull, men läger är ju alltid trevligt oavsett (även om det är med Tisaren).

Efter att mot alla odds överlevt ett seminarium i immunohistokemi bar det så av till Sveriges framsida/baksida (välj det som du tycker passar) och boendet i OK Alehofs klubbstuga Dammekärr. Med oss var även lite folk från Hallsberg OLGY och OK Milan, så jag var inte ensam icke-tisarit. Vid ankomst blev det ett fint nattpass i terrängen där tillsammans med Gustav Hindér. Var mest jag som drog. Hagaby före Tisaren, precis som det brukar vara på 10MILA och Jukola 😉 Tomas Hallmén som lagt banan vilket gav starka ÖLOF Elit-träning-vibbar, dvs brottas med mörkgröna områden (den s.k. SMDABBGIMG*-regeln, i enighet med Palmérovitschs banläggarskola) och en kilometertid över 10 min/km. Ruttvägen. Kul ändå var det, men har fortfarande inte förstått meningen med de äckliga Göteborgska tuvmossarna…

dammekärr_natt

Lördag förmiddag bjöds det på en långdistansbana med inslag av kontrollplock och brunbildslinje-O i Rannebergen. Riktigt trevlig terräng, klart bästa Göteborgskartan jag har sprungit på hittills.

Rannebergen

Fin terräng och bra flyt, tyvärr blev det misär på brunbildslinjen…

Träningen ackompanjerades av ett härligt Göteborgsväder, och jag hann även med att genomföra mitt numera traditionsenliga årliga vinterdopp i en översvämmad och bottenlös bäck. Var kallt…

dopp

Årets vinterbad.

På kvällen stod det masstart ute på brandområdet söder om Dammekärr på programmet. Men när vi kom upp på fjället möttes vi av en horisontell snöstorm. Sikten var 0 meter och chansen för överlevnad obefintlig, så jag och några till bangade ur och körde intervaller på elljusspåret istället. Efter ett tag mötte vi de övriga som lyckligtvis tagit sitt förnuft till fånga och valt att inte ge sig ut i det fantastiska Göteborgsvädret.

gbgväder

barmark

Hett tips: Ha aldrig med mig på barmarksläger. Det slutar så här…

Istället sparades träningen till dagen efter, men jag och OLGY-grabbarna Andreas Uller och Olle Josarp ville utöka våra staplar i Funbeat lite mer än så och drog ut på det planerade långpasset istället där Hallmén som vanligt haft roligt med banläggningen…

Sammantaget en riktigt fin och trevlig helg ändå, men ni behöver inte vara oroliga, jag kommer att springa i blåvitt även detta år (om det nu var någon som tvivlade).

 

*Beträffande bansträckningen så finns det en grundregel som säger att ”Största möjliga del av banan bör gå igenom mörka grönområden” (Den s.k. SMDABBGIMG-regeln). Detta kan förefalla självklart för många, men måste ändå poängteras.