Fair winds and a following sea.

Ännu en vecka ute på praktik avklarad. Den är veckan har jag varit på USÖ:s lungmottagning. Det var kontrastskillnad mot att vara på kärl-thoraxavdelningen. Mycket lungcancer på mottagningen. Om det är någon typ av cancer man inte vill ha så är det lungcancer. 5-årsöverlevnaden är endast ca 15 % med behandling (kemo-/radioterapi). Och det är faktiskt inte bara rökare som drabbas, även om de står för 80-90 % av fallen. Lite roligt fick jag ha ändå. Två bronkoskopier fick jag vara med och se. Det innebär att man går ner genom luftstrupen via munnen eller näsan (beroende på vad läkaren föredrar) med en prob och spanar in samt tar prover av bronkerna. Riktigt häftigt att få se lungorna inifrån på storbildsskärm. Patienten ifråga är så fullproppad med lugnande att denne knappt har något minne av undersökningen efteråt.

Träningsmässigt har det också rullat på bra. Mycket skidor och rodd har det blivit. Tack vare lite trevligare arbetstider och det faktum att jag är morgonpigg har jag kunnat köra två pass relativt genomgående. Jag kör Wadköpingsloppet (4 mil) i Ånnaboda på söndag. En plats i första startled på vasan borde jag kunna fixa. (Nej, jag ska inte åka Vasaloppet. Vore i och för sig rätt skoj, men jag bävar för startkaoset. Gillar inte när det är så fruktansvärt mycket folk.)

Idag var det så dags för testlopp på 10 km rodd . Är ledig hela dagen eftersom vi även har lite uppgifter som vi ska skriva under praktiken. Det blev lite sovmorgon med andra ord. Jag har inget emot att träna på morgonen, men det är ju alltid skönare att träna utan en massa kortisol susandes genom systemet.

DSC_0005

 

Tog cykeln bort till sta’ns bästa gym ÖKK a.k.a ”Svettkällaren”. Bara det var ett träningspass i sig eftersom snöröjningen i Örebro är under all kritik.

04

 

Två roddmaskiner har de på ÖKK. Det var den högra som åkte på stryk (bild från http://www.orebrokk.org/)

Planen var att köra i 1:50-fart och låta det bära eller brista. Inspirerad av Henrik Stephansens tangering av världsrekordet på 2k för lättviktare (http://www.youtube.com/watch?v=HjH3inybxSQ&feature=youtu.be) drog jag dock igång aningen hårdare än vad jag räknat med. Lugnade mig lite, men kunde ligga i en bra rytm i ca 1:49-fart. 2k är brutalt jobbigt, men man hinner inte tänka så mycket under själva loppet. Under 10k hinner tankarna låta vandra en aning och vid 20-25 minuter började det ta emot lite mentalt. Fortsatte dock hålla mig i 1:49-fart och lät trippmättaren sakta men säkert räkna ner. Hade till och med krafter kvar för en fin spurt sista 200 och sedan fick jag  äntligen lägga mig ner och flåsa ett tag.

pb10k

36:16,3 tog alltså spektaklet att genomföra. Nytt pers! Extrapolerar jag den här utvecklingskurvan ror jag snart snabbare än vad jag springer. Det är verkligen inte bra … 😉

 

It’s a flimmer on the telemetry!

Hemma i Örebro igen efter ett miljöombyte till Halden. Fick mycket bra support från landslagets sjukgymnast. Hon kunde konstatera att det mesta faktiskt såg mycket bra ut, höftböjarna var det i alla fall inget fel på. Däremot drog det i ländryggen när jag ståendes lyfter vänster ben (vänster sätesmuskel som strular) och jag kuggade i något form av neurologiskt test som gick ut på att jag fick en känsla av att det drog i baksida lår när det egentligen inte borde göra det. Hmm. Hennes teori var att problemet sitter i mina Quadratus lumborum, vilka var stenhårda. Och då menar jag stenhårda. Det överlastar andra muskler och drar i ryggen. På med massage och dry needling och det är möjligt att det nu känns aningen bättre. Hoppas nu att det är rätt spår att gå!

QL

(bild hederligt stulen ifrån: http://www.arctraining.ca/picker/userData/sheren-newsletter-trigger-point-release-and-stretch-of-the-qls.pdf.pdf , kryssen är triggerpunkter. Den röda fläckarna på sätet är EXAKT där jag får mina problem, fast på vänster sida)

För närvarande är jag annars ute på praktik. Omvårdnadsvetenskap A är det som gäller vilket innebär att det kanske inte riktigt är mina framtida arbetsuppgifter jag tränar på (tänk sjuksköterska). I vilket fall som helst är det väldigt intressant. Det är första gången jag verkligen är ute i ”verkligheten” så att säga. Fältstudiedagarna i termin 1 var mest rundvisning. Samtidigt är det skönt att ha nära till jobbet, ca 3 min cykel hemifrån till USÖ (Universitetssjukhuset Örebro) jämfört med cirka kvarten till universitetet.

Har nu varit två veckor på avdelning 53. Kärl-Thorax. Vi har hand om patienterna innan och efter operationerna och det är som man kan anta av namnet mycket hjärta, vilket jag tycker är intressant. En av de allra vanligaste operationerna patienterna här genomgår är kranskärlskirurgi, CABG (uttalas ”cabbage” som i engelska för kål). Det går till så att man kopplar patienten till en hjärt-lungmaskin, sågar upp bröstbenet med en såg från närmaste skolslöjdsal, bänder upp bröstkorgen, fryser ner hjärtat, tar en ven från benet eller en artär från insidan av bröstkorgen och kopplar den runt förträngningen i kranskärlet, syr ihop bröstbenet med ståltråd och väcker patienten (enkelt sammanfattat). USÖ är tydligen bland de främsta i landet på denna operation och mortaliteten är nästan obefintlig.

Jag går runt och hjälper t.ex till med att ta prover, ge sprutor, ge medicin och mat och hjälpa de som behöver hjälp med att resa sig och sätta sig mm. Oftast är ju hjärtpatienterna äldre människor och kanske har det svårt i vanliga fall och så adderar du CABG-operationen på det vilket närmast är att jämföra med att omilt slå de stackarna med en slägga ett antal gånger. Men oftast blir de märkbart mycket bättre bara efter ett par dagar och de ligger sällan kvar på avdelningen längre än en vecka.

Jag får också se väldigt mycket. Jag får haka på läkare och annat folk som gör skojiga saker. Så jag har till exempel upplevt en pleuratappning på nära håll (tömma ut vätska ur lungsäcken), vilket ser väldigt makabert ut men tydligen är förvånansvärt smärtfritt (man gör hål genom ryggen). Har även fått se en CT in action, men med kåpan på och patient i (se tidigare inlägg), samt transesofagalt hjärteko (inte särskilt bekvämt för patienten).

Det enda negativa är att det av förklarliga skäl är lite annorlunda arbetstider, men jag klarade mig i alla fall från nattpass. ”Jobbar” visserligen bara fyra dagar i veckan, men de dagarna hinner jag bara med ett träningspass om dagen om jag vill få en vettig totalbelastning. Det kan vara bra också kan jag tänka, och det blir också lite rejälare pass än vad jag kanske hade kört annars. Det är ju ändå inte för någon längre period och ännu har jag inte bråttom ut i arbetslivet.

Som avslutning på detta inlägg bjuder jag på ett EKG från en person med pacemaker, vilket jag för första gången fick se idag (bilden är från wikidoc, pacemakern ses tydligt som en spik särskilt i V4). Lite coolt. Börjar bli haj på det här med att ta EKG nu.

Syreskuld i Halden

DSC_0006

En novemberkväll 1718 stupade Karl XII vid den här fästningen (bakom den vänstra delen bilden sett). Idag stupade jag, drygt en kilometer därifrån. Inte ner i ett skyttevärn, men från en roddmaskin. Känslan borde dock vara ungefär densamma.

Ångest. Ordet som beskriver tillståndet innan man ska köra ett maxlopp på rodden över 2000 meter allra bäst. Senast det begav sig var för ett år sedan, och jag har aldrig mått så dåligt i samband med träning som jag gjorde efter det. Fysiologin är enkel. Bara att pressa syreupptagningsförmågan så mycket det går.

Fick en bra uppladdning dagen innan med ett lugnt pass cykel på förmiddagen och ett intensivt men kort effektstyrkepass på kvällen. Det hela avrundades med tacobuffé med extra ris, quornfärs och sås. En god natts sömn och en lätt frukost med två koppar kaffe och jag var ready to go. För att förlänga ångesten ytterligare ett litet tag hade någon valt att öppna gymmet först vid 10.

DSC_0005

 

Bytte om och kontrollerade en extra gång att defibrillatorn hängde där den skulle. Med vetskapen om att den hängde inom räckhåll kunde jag ju ta ut mig lite extra utan att vara orolig. Nu syns det inte här på bilden, men precis ovanför defibrillatorn är en skylt där det står ”Brady”. Jag tyckte att det var ett oerhört fyndigt namn på en defibrillator, men det visade sig tråkigt nog bara vara företaget som stått för utgiften av den.

Innan spektaklet drog igång blev det lite uppvärmning i form av 10 minuter lugn rodd för att få in tekniken och trigga igång systemet. Avslutade med tre st. 20-40 i absolut max för att inte chocka kroppen alltför mycket. Sedan blev det ett antal varv gåendes runt maskinen innan jag tog mod till mig och satte den på 2000m.

Och så var det igång. Finns väl inte så mycket att säga om själva loppet egentligen. Allt som finns i huvudet är att den där jädra siffran på displayen inte ska visa över 1:42/500m. Hade en liten mental dipp vid 700-800 då jag insåg att det var en bit kvar, men kroppen kändes bra (relativt begrepp under omständigheterna förstås) och siffran på displayen var fortfarande 1:41 så tanken försvann. 500 kvar, 400, 300, 200, 100 och … första tanken; ”Jag klarade det”. Andra tanken; ”Jag vill lägga mig ner”. Som tur var fanns gymmets stretchhörna endast några meter bort (någon har tänkt till här), så jag tog en matta och Andades med stort A. Inget illamående som förra gången, men Gud vad man andas. Helt stört. (Här tittar förmodligen resten av folket på gymmet på mig med förskräckelse i blicken).

När andningen gått ner en aning, vilket tog ett tag, masar jag mig tillbaka till maskinen för sedvanligt fotobevis (finns det inte på Twitter har man inte gjort det). Är tvungen att intyga en norrman på löpbandet bredvid att jag är OK (han behöver inte hämta Brady med andra ord) innan förevigandet.

pb

 

6:45,9 lyder alltså mitt nya PB på inomhusroddens holy grail. Och bilden är INTE tagen den 28:e mars 2011, det är gympersonalen som struntar i roddmaskinerna. Ser väldigt sällan att de visar rätt datum.

 

 

Dödsrodd i Halden

Har fortfarande problem med vänster sätesmuskel när jag springer. Efter bara någon kilometer lugn jogg är det någon som vrider om muskeln som en våt disktrasa och sedan fullbordar sitt verk genom att genomborra den med en lagom slö kökskniv. Har sedan ont som f*n och det måste till lite dry needling för att få den rackaren att släppa. Därför springer jag inte så mycket. Bättre att underhålla kroppen med alternativ träning än att springa en kilometer och ligga kvidandes i soffan resten av dagen.

Är för närvarande med på landslagets barmarksläger i Halden. Fast det där med barmark vet jag inte. Är nog ca. 5-10 cm snö ute så allt för avundsjuk är jag inte. Framförallt är jag med här i Halden för att få lite support från det medicinska teamet. Har fått lite framgång på den fronten, mer om det senare kanske. Än har jag inte gett upp hoppet.

Men kroppen är ändå med på noterna (så länge det inte handlar om att löpa) så träningen matar på bra. Hemma i Örebro har det mest blivit rullskidor och vattenlöpning, och när snön kom och inte hade avsikten att erbjuda nog för skidåkning blev det SkiErg på gymmet. Trevlig apparat där man kan mosa upp pulsen rejält.

Första dagen i Halden bjöd på två pass. Vi har tillgång till gymmet Family Sports Club, och på bilder på hemsidan syntes det två concept2 roddmaskiner. Lägret var räddat med andra ord. Om Gluteussvinet inte ger med sig får det bli en helsatsning på inomhusrodd för min del. Är rätt skaplig om jag får säga det själv om man räknar lättviktarklassen.

Förmiddagspasset blev alltså en klassisk dödsrodd. 10 st 500-metersintervaller med 1 minut vila. (Finns under standardpass). Tror att det är Per Sjögren (@Peiza) som myntat uttrycket. Min egna teori till namnet är att när man gjort en 3-4 intervaller är man så trött att man tror att man ska dö, och då har man inte ens gjort hälften. Nåväl. Uppvärming på 3 kilometer i lugn 2:00-fart i cirka 22-23 årtag/minut (s/m). Första intervallen lite försiktigt på 1:42, resten av intervallerna på 1:41 förutom sista som jag drog på 1:40 (Total snittid på 1:41,6 och ca 32-33 s/m). Har sedan en minneslucka på ett par minuter som jag tillbringade på rygg på en matta i stretchhörnan med fötterna på en step-upbänk och med en mycket hög andningsfrekvens. Jag kan ta ut mig på ett helt annat sätt på rodden än vad jag kan i löpning. I rodden kan jag på något sätt skjuta tröttheten åt sidan under själva arbetet för att istället må j-vligt dåligt efteråt. I löpningen är det alltid en stumhet som sätter in fastän hjärnan nog skulle vilja pressa ett tag till.

När jag inte längre var orolig för att svimma om jag ställde mig upp pallrade jag mig iväg tillbaka till maskinen och fullbordade passet med en nedvarvning bestående av 3k slörodd. Det är fascinerande hur man kan må så bra av att må så dåligt. Är nog dags för ett nytt maxtest på 2000m snart (officiell distans). Mitt nuvarande PB är på 6:53, men med dagens pass i bakhuvudet är nog 6:45 nog inte helt orimligt.

Eftermiddagens pass blev en vattenlöpningsdistans med en gäng andra med småskavanker i en lite nedgången men charmig liten simhall med sjukt varmt vatten. Det är ju behagligt när man går i, men inte så kul när man fått upp flåset lite… I Gustavsviks bassäng hemma i Örebro är det nästan så att man inte har någon känsel i fingrarna de första minuterna, och då blir det ganska lagom sen. Plaskade på hyfsat i 65 minuter och avslutade med 12 st 30-30. Vi klarade oss från att bli utslängda i alla fall. Det stod att badtiden var max 60 minuter, men det var inte jättemycket folk där just då så de kanske de inte tog så hårt på det.