QaA #1

Nu har jag nästan gått ett och ett halvt år på Örebro Universitet. Helt galet hur fort tiden går ändå. Under denna tid har jag såklart samlat på mig en del information som kan vara bra att kunna för att maximera sin studietid.

Var finns det godaste kaffet?

-I musikhögskolans kafé. Alla säger det i alla fall. Själv vet jag inte. Koffein som koffein liksom. Rekommenderar starkt egen termos så räcker studielånet lite längre.

Hur fungerar BlackBoard?

-Inte alls.

Varför heter det Prismahuset?

-Den här frågan drev mig till vansinne under en ganska lång tid. Varför Prisma? Alla andra hus på campus har logiska namn, Teknikhuset inhyser de tekniska ämnena, Långhuset är långt osv. Men Prisma? Vad har det med medicin och hälsovetenskap att göra? En snabb sökning på Google ger att byggnaden från början hette Vårdhögskolan. Men anledningen till att det heter vad det heter är, fick jag förklarat för mig när jag var less på att grubbla, inte mer komplicerad än att glaskupolen ovanför entrén ser ut som ett prisma. Ridå.

Var det någon som gillade vippstolarna som fanns i Prismahuset?

-Nej.

Vilket studentpentry är bäst om man vill värma sin mat utan att behöva stå i kö en halvtimme?

-Runt klockan 12 startar kaoset i Prismahuset. Mitt heta tips är att ta en promenad på någon minut bort till Gymnastikhuset och ta en mikro där. Under min tid på ÖU har jag aldrig behövt stå i kö eller leta efter sittplats i G-huset. Börjar fundera på vad och var alla där äter till lunch. G-husets pentry har dessutom den fördelen att man kan stå och småstretcha lite medan maten värms utan att bli idiotförklarad.

Hur ser träningsmöjligheterna ut?

-Finns ett bra gym i G-huset, för löpare har vi löparbanorna på GIH. Börjar dock bli till åren och bana 1 är hopplös att springa på efter det har regnat, om man nu inte tränar för 3000 m hinder. Markaspåret är alltid trevligt och kuperat för att vara Örebro, men framförallt ligger Tybblelundshallen ett norskt spjutkast öster om universitetet. Perfekt för träning om man har ett dumt hål i schemat.

Hur är utelivet?

-Inte den blekaste aning. I skogen är det i varje fall dött om kvällarna. Men det har hänt flera gånger att jag varit ute och joggat lite på lördagsmorgnar och mött folk som varit på väg hem.

Hur är snöröjningen om vintern på cykelbanorna mellan Norr och Universitetet?

-Den är obefintlig.

Hur långa steg tar du?

(forts. från föregående inlägg)

Sedan sist har du tränat in stegningsmetoden och kommit underfund med hur många steg du tar på 100 m i olika terrängtyper. Det kommer väl till pass nu. Man räknar dubbelsteg, alltså bara när ena foten sätts i marken, och börjar om på noll för varje hundratal meter. Sedan gäller det att hålla reda på hundratalen. Allra säkrast är att skaffa sig en så kallad stegkontrollant, på vilken man vrider in en ny siffra för varje avverkat hundratal meter. Den kostar omkring 4 kronor. Visserligen är den här sträckan lätt, men det skadar inte att stega för säkerhets skull.

orienteringiteorien

Glöm inte bort kartläsningen

Efter 400 meters löpning passerar du mellan två mindre jordhöjder, och det stämmer precis med kartan. Strax efteråt är du framme vid gränsen, och så bär det brant utför ner i sänkan. Där har du kontrollberget! Det blir ansträngande klättring till skärmen, som lyser inbjudande röd däruppe. Äntligen är du framme och kan skriva av den uppsatta kodbokstaven på startkortet.

Nu gäller det nästa kontroll, den vid Fågelsjön. Bäst att ta sig en snabb funderare – här finns många vägvalsmöjligheter. I alla händelser förefaller det lättast att passera öster om Bårsjön. Då blir det bara att först gå ner på svartvägen och följa den fram till kröken mot inägorna (lugnast att stega igen!) och där gena över stigen mot kärret. Och så kompass mot Bårsjöns spets. Allt går preci efter ritningarna. Snart glittrar sjön till rakt fram, och sedan du följt stigen till nästa sjöände, tar du en ny titt på kartan. Det är bara att skruva in kompassen mot NNV. Det är 700 m till kontrollen. Du tar dig över höjdsträckningen och knegar genom myren, vars motsatta kant skjuter en kil nästan ända fram till Fågelsjön och den andra kontrollen.

Nästa upgift blir kärrspetsen 1600 m i ONO riktning. Du väljer att gå tillbaka genom droget, följer myrkanten åt öster fram till gärdesspetsen och fortsätter i samma kurs över jordhöjden mot nästa myr för att snart fångas upp av stigen. Bergudden rundas och du är inne i kontrollkärret. Ett annat alternativ är att följa bäcken från Fågelsjön ett stycke, gå söder om punkt 69, rakt över inägan och fortsätta i samma riktning via den halvmåneformade myren fram till berget och stigen. En säker väg hade också varit att följa bäckdroget från Malmsjön fram  till kontrollkärret.

Sista kontrollen

Och nu har du bara en kontroll kvar – bäst att ta det försiktigt, när du lyckats så bra hittills. Men eftersom sträckan mäter bara 500 m och du i alla fall måste över berget, är det lika bra att gå kompassrätt. Det går fint till att börja med, utför sluttningen och över stigen. Men det tycks vara längre till höjden än vad du räknat med. Pass upp, en bäck! Vad säger kartan? Jo, du måste ha sprungit förbi höjden. Ingen Malmsjö skymtar mellan träden, varav du sluter dig till att du måtte ha dragit åt vänster och nu är öster om höjden. Det är bara att sätta kurs väster ut.

Och efter 150-200 meters löpning är också sista kontrollen klarad. Där gick fem minuter minst! Nu tar du det säkra före det osäkra och kör stigen ut mot landsvägen och sedan denna fram till svartvägen, vid vars slut det efterlängtade målet snart välkomnar den trötte men belåtne löparen.

[…]

Av James Engman. Ur ”Vi orienterar” redigerad av James Engman och Bo Rosén, P.A Norstedt & Söners förlag 1956.

En orientering i teorien

Och nu ska du få pröva på en riktig orienteringsbana, även om det bara blir med fantasiens hjälp. Här förutsätts att du har gått med i en orienteringsklubb och redan har hunnit avverka ett par nybörjartävlingar. Till den här söndagen har klubbledaren meddelat att man ska färdas med buss till startplatsen. Skogsluffarattiraljerna, badbyxor, tvål och handduk har packats ner i ryggsäcken redan på lördagskvällen, och på morgonen är det bara att komplettera med termos och smörgåsar.

Vid samlingsplatsen träffas man redan i ottan, och snart susar bussen iväg mot det ännu så länge okända färdmålet. Det bär av mot Ytterenhörna i norra Sörmland, och i höjd med Malmsjön blir det stopp. Här möter banläggaren för att visa vägen ner till omklädnadsplatsen. För att deltagarna skall hinna bekanta sig med tävlingskartan en smula delar banläggaren ut kartkorten redan vid omklädningen (ibland får man kartan först vid starten). Det visar sig vara ett särtryck från konceptbladet ”75 Stockholm SV” av år 1933 i skala 1:50 000, konstaterar du i nedre kartmarginalen.

Klart till start

När du klätt om till tävlingsdress och ser att klockan börjar närma sig din starttid, joggar du den snitslade stigen efter sjön fram till startplatsen. Medan du väntar på din tur, hinner du ta ännu en titt på kartan och konstaterar att terrängen på andra sidan Malmsjön ser ganska kuperad ut. Men av höjdsiffrorna att döma är det kanske inte så farligt ändå. Och mellan höjdryggarna tycks det finnas gott om stigar att ta sig fram på. ”Fem sekunder kvar”, säger tidtagaren, ”tre, två, en. -Gå!” Du får startkortet med ditt namn och nummer och springer fram till den uppsatta kartan, där hela banan finns inritad. De fyra kontrollerna består i tur och ordning av ”Uppe på höga berget”, ”Fågelsjöns SO-spets”, ”Kärrspetsen mot sydost” och ”Uppe på jordhöjden”. Start ”På stigen” och mål ”Vid torpet”. […] Sedan du med rödpennan ringat in kontrollpunkterna på din egen karta, drar du med kompasslinjalens hjälp eller på fri hand ett någorlunda rakt streck mellan ringarna för att du inte ska hoppa över någon kontroll ute på banan.

Och så är det bara att välja väg till första ”skärmen”. Att sträckan är 850 m (17 mm) fågelvägen mäter du upp med linjalens måttskala. Det finns tre alternativ att välja mellan: 1) kompass rätt på, 2) en sväng ner på svartvägen i söder och 3) en nordlig runda via myrkanten. Sträckan är kort, terrängen ser lätt ut och kontrollberget bör vara så tydligt, att man inte går förbi. Så du väljer ”raka spåret”. Skulle du missa, fångar vägen och stigen upp på ömse sidor.

[…]

Av James Engman. Ur ”Vi orienterar” redigerad av James Engman och Bo Rosén, P.A Norstedt & Söners förlag 1956.

 

Morticiachair

December. Tiden på året då man har två tillstånd. Antingen tränar man eller så väntar man på nästa träningspass. Så är dock inte fallet här just nu. Virussjukdomen eller vad det nu är för skit håller fortfarande min kropp i en snäv balansgång på vad den klarar och inte klarar. Värst är ändå stelheten i lår- och sätesmuskulaturen. Den senaste veckan har jag ändå kunnat jogga någorlunda, men när det var dags för premiären av Löpex Vinterserie (Örebro Läns nattcup) utanför Nora i -2 blev stelheten värre och det var dags att göra något. Återbesök till läkaren väntar, och ni som kan det här med vård vet att det gäller till att dra på för att inte bli avfärdad som hypokondrier. När man tränar på den nivån som jag gjort såpass länge känner man sin kropp till millimeterprecision, och det här är inte normalt alls. Är nu dessutom helt ledig från schemalagda studier i två dagar nu, så jag tänkte spendera dem på sofflocket för att se om det blir någon förändring.

Nåja. Det man inte har i benen får man ha i huvudet som ordspråket säger om man vänder på det. För närvarande läser jag som tidigare sagt BMLV A – Tekniker och principer för fysiologisk undersökningsmetodik. ”Hur kul låter det?” tänkte jag innan kursen men fick äta upp mina ord. Det här har faktiskt varit den roligaste kursen jag läst hittills näst efter den molekylära cellbiologin (oxidativ fosforylering någon?). Mycket tack vare föreläsarna som varit en skara sköna typer som gav tillskott i citatsamlingen. Häromveckan fick vi en demonstration av USÖ:s datortomograf (CT) av en av föreläsarna som var medicinsk tekniker. Han fällde upp plastkåpan för oss, satte igång maskinen och konstaterade att ”det är underligt att patienterna vågar ligga där”. Om de visste om att de hade en 1,7 tons metallkoloss roterandes 3 varv i sekunden några centimeter ifrån sitt huvud bakom en tunn plastskiva skulle de nog inte göra det. Därför nämner man såklart inte detta faktum. Roligast är ändå MR (MagnetResonansavbildning, säg för Guds skull inte ”Magnetröntgen”). Förutom  att det finns massor av filmer på youtube med sjukhuspersonal som lattjar med magnetfältet innan de ska quencha maskinen är det ändå namnet som är mest klockrent. Principen MR heter egentligen NMR (Nuclear Magnetic Resonance), men man tog bort ”Nuclear” ur namnet eftersom man trodde att det skulle skrämma patienterna. (Nuclear har inget med radioaktivitet att göra utan belyser bara det faktum att det är atomkärnor man utnyttjar för avbildningen). Proppa patienter fulla med radioaktiva ämnen gör man på nuklearmedicin, och helt ofarligt är det såklart inte, men risken vägs alltid mot patientens chanser att bli bra.

Ibland är det struntsaker som gör en glad. Ända sen jag började på universitet har folk (inklusive jag) klagat på de fruktansvärda ”vippstolarna” i Prismahuset. Tanken är väl att de ska vara ergonomiskt korrekta på något sätt, men de var inte ursprungligen menade för universitetet och håller inte att sitta och skriva på under en föreläsning. Studenter har klagat och fått svaret att det ska åtgärdas. I måndags hände det. ”Begravningsentreprenören” kom med två stora containrar och fyllde dem med vippstolarnas döda kroppar. In med nya sköna stolar (och bord) och jag var på ett strålande humör! Hädanefter ska den 2:a december för evigt firas till minne av att vi äntligen blev av med de otygen!