Vad hände på Ultra-SM?

Känner mig så j-a besviken och bitter just nu. Men istället för att behöva ta det flera gånger med folk som frågar kan jag hänvisa hit och lägga det bakom mig.

Kände redan när jag gick ur bilen att det var lite stelt i benen. Funderade inte så mycket på det, hade ju bara joggat lite lätt och vilat de senaste två dagarna och suttit ganska mycket i bil också. Gjorde en kort uppvärmning och kroppen kändes pigg och laddad, lite stelt fortfarande, men det borde släppa när jag kommer igång tänkte jag. Det gjorde det inte. Snarare blev det bara stelare och stelare och efter ca 2 km stannade tätklungan in för att ta sig nedför ett parti branter, och då låste sig mina ben – vad, lår, glutéer, allt… – fulltständigt och smärtade något så fruktansvärt. Folk frågade om det var OK, och det sa jag att det var, (så om det är någon som grämde sig över att ni inte hjälpte till så behöver ni absolut inte göra det) för jag fattade inte riktigt vad som hade hänt. Vi var ju nästan framme vid den första kontrollen också – och jag hade av någon anledning fått för mig att den var bemannad – vilket den inte var. Så där låg jag nu på mage (enda ställningen som inte gjorde fruktansvärt ont) på en liten drivingsväg strax norr om den första kontrollen och funderade på hur jag i all världen skulle ta mig till den fjärde (närmast bemannade) kontrollen. Då hör jag någon komma hasandes nedför branterna. Han springer fram till mig och jag förklarar för nr 155 (Joakim Axelsson) vad som hänt. Han erbjuder sig då att springa till den fjärde kontrollen och informa dem, han hade ändå inte tänkt att springa hela banan. Medan han är borta försöker jag med stor smärta försöka sträcka lite på benen och tusen tankar snurrade i huvudet. Efter ett tag kommer 155 tillbaka och jag rör mig försiktigt ned några meter för att komma ut i solen. Där sätter jag mig på en stubbe och snackar lite med 155. Vi hinner se en liten klunga anförd av Kratov passera innan två arrangörer och en läkare kommer ut till platsen. Krampen har då släppt lite och jag vandrar ned ett hundratal meter till en bil som tar mig till arenan. Väl där får jag fruktansvärd frossa. Sitter sedan i Mammas bil med fem lager kläder och en filt om mig och sörplar vätska och försöker få i mig mat när täten går i mål.

Det läskigaste är ändå att min kropp reagerade på ett sätt jag inte varit med om tidigare. Tjejen i sjukvården trodde på akut vätskebrist – jo tjena, jag hade sprungit i 12 minuter. Mamma var lite skraj över blodsockret (Pappa har diabetes typ 1) och jag sov hemma hos mina föräldrar inatt för att ta ett fasteblodsocker (vilket var 5,1 mmol/l vilket är fullt normalt). Pappa säger att kroppen kan reagera på det här sättet vid en kolhydratladdning om man inte dricker tillräckligt samtidigt (varje gram glykogen binder 2,7 gram vatten). Har sökt runt lite men inte hittat något bra än. Tyckte ändå att jag drack rejält, och jag har ju laddad tidigare, ultror är jag inte ovan med. Struntade också i att jogga lite på morgonen, trodde att det skulle vara bättre att spara maximalt på krafterna, så frågan här om jag hade kunnat undvika det här genom morgonjogg? Nästa ultra blir det i alla fall jogg och mer vätska.

Nu ska jag bara försöka skölja ur musklerna så mycket som möjligt, var på Gustansvik imorse och körde ett lätt vattenlöpningsintervallpass, och i eftermiddag har jag tid för massage. Har en sjujädrans träningsvärk också – som om jag gått utfallssteg en hel ultra. Får hoppas det blir bra lagom till sprint-SM nästa helg (står över natt-SM), men jag känner ändå som om jag hade haft bättre chanser på den här ultran. Långt och hårt i en härligt tuff terräng. Nä, jag är så sur att det finns inte. Man lär sig något nytt varje dag!

 

Tävlingsrapport: Startmilen

startmilen13

 

I tisdags började vi på en ny kurs, Medicin B: Sjukdomslära med Farmakalogi. Tyckte att det lät dötråkigt först och att det skulle bli en stor dipp i intressekurvan efter cellbiologin. Fast jag blev positivt överraskad, bortsett från att föreläsarna måste dra minst tre läkemedelsnamn för varje exempel så är det fascinerande att se hur substanserna agerar i kroppen. (Läskiga saker läkemedel. Min motvilja mot att knapra diverse piller blev inte mindre om man säger så.) I fredags hade vi en fyratimmarsföreläsning om analgetika och psykofarmaka. För de som inte vet det är analgetika ett samlingsnamn för smärtstillande. Och när vi kommer upp i de tunga grejerna, opiater som t.ex morfin, är det inte trevliga saker vi snackar om. Så varför har då vi människor cellreceptorer för opioider? Jo, därför att vi tillverkar den kroppsegna opioiden endorfin! Till min besvikelse gick vi inte in på endorfiner i just den förläsningen, men på wikipedia kan man läsa:

”Endorfinutsöndringen kan leda till ”träningsnarkomani”, vilket är en kombination av kemiskt beroende av endorfin och ett psykiskt beroende. En studie har visat effekten av endorfin, mätt i milligrammorfin injicerat intravenöst, att 45 minuter högintensiv löpning gav samma effekt mätt i smärthämning vid termisk provokation, som vid injicering av 10 mg morfin.”

Startmilen var med andra ord en stor ansamling av träningsmissbrukare ute efter en extra stor kick ;).

Veckan nu som var hade jag en lugn vecka, så det var med pigga ben jag cyklade ner till mitt andra hem Tybblelundshallen för 2013 års upplaga av startmilen. Senaste tiden har jag på träning sprungit på tider bättre än vad jag har gjort tidigare, så något annat än ett nytt PB skulle vara en besvikelse. Skamgränsen var alltså 32:28, satt just på startmilen för ett år sedan.

Starten gick utanför mitt andra andra hem, komplexet Forumhuset-Prismahuset på universitetet. Anders Kleist ryckte direkt och försvann i fjärran, men där bakom var det desto mer spännande. Första varvet på 5k-banan gick lite avvaktande. Den hårda blåsten gjorde att ingen riktigt ville gå upp och dra. Efter varvningen tröttnade jag och gick upp längst fram. Tyckte att de andra började känna sig lite småtrötta, men det uppvägdes av den extra kraften jag fick ta i för att övervinna motvinden. Håller undan ganska bra ändå och tar mig i mål som fyra på 32:10. Självklart nöjd över nytt pers på distansen, men jag tyckte inte att jag hade fått ut max och hade nog kunnat gå ner mot 31:50-31:40 med bättre yttre förhållanden och en mer offensiv taktik första varvet. Det är ändå en utmärkt markör på att det fysiska är på väg åt rätt håll efter vinterträningen. Nu närmast väntar SM i ultralång och veckan därefter Sprint-SM. Ska bli riktigt kul att komma igång med säsongen på allvar. Nu vill jag bara ha barmark också!