Å-stadsloppet: DNF

Jag tycker att min tweet sammanfattar det hela rätt bra: DNF:ade på #åstadsloppet. Lade av efter 10k. Kroppen kändes #skit

Jag har sedan JEC vilat helt från löpningen (förutom en 30 min jogg i fredags) och inte tränat mer än lite lätt styrketräning och ”motionssim”. För er som inte vet det så är Å-stadsloppet en halvmara i Örebro med start och mål vid tybblelundshallen (doft av lim och intervallångest). Jag tänkte ta det hela som en kul grej, om jag verkligen satsade på det och tränade för det skulle jag nog kunna gå under 1:10, men nu siktade jag snarare på en tid runt 1:12.

Jag hade under veckan dessutom dragits med snuva, men kroppen kändes ändå helt ok när jag joggade och jag kände ingenting i halsen. Dessutom kändes kroppen helt ok under uppvärmningen. Starten gick och jag lade mig medvetet lite bakom ”1:10-gruppen” och öppnade första 2k på 3:12 och 3:18. En sluttid på 1:12 innebär en snitthastighet på 3:24, men här går det utför och det måste betalas igen på avslutningen. Följande km-tider blev enligt planerna 3:24 och 3:25 och sedan tog det roliga slut. Kroppen svarade inte alls och km-tiderna sjönk successivt. Vid 6k lade jag ner 1:12-satsningen och när den åttonde km avverkades på 3:38 lade jag av helt. Det fanns inte någon anledning, bättre att låta kroppen vila. I 4:00-tempo tog jag mig bort till kvartsmaran där jag trodde att Mamma skulle stå. Det gjorde hon inte, men det gjorde däremot ingen mindre än Per ”Peiza” Sjögren i egenskap av flaggvakt. Jag lånade hans mobil och samordnade min snöpliga sorti med Mamma. Hon cyklade upp, tog min nummerlapp och cyklade till hallen för att meddela min DNF. Själv gick jag hem. Bokstavligt talat. (Jag var ju nästan hemma).

Jag tror att den här skiten satt i kroppen redan under JEC. Pulsen låg då 10-15 slag högre när jag joggade, kroppen stumnade totalt under sprinten och jag hade inte alls något tryck i benen på lången. Jag trodde då att det berodde på höjden, men någon form av virus/bakterie måste det vara. Nu blir det helvila fram tills dess att allt känns normalt igen. Sedan drar jag försiktigt igång med vinterträningen. Längtar redan till Silva League i Kilsbergen nästa år. See you there!

 

JEC 2012 – mitt sista framträdande som junior

JEC (Junior European Cup – ”inofficiella junior-EM”) avgjordes i år i Schweiz – St. Moritz. Det var första gången som Sverige deltog i mästerskapet, och det var sista gången jag sprang i juniorklass!

Formen var inte den bästa, kroppen svarade inte riktigt som jag skulle ha velat efter en lång och intensiv säsong. Men jag satsade såklart på att göra mitt bästa ändå – nu fanns det ju inga tävlingar kvar att spara krafterna till och nu kommer jag ta en vecka helt utan träning (ok då, lite vattenlöpning och lätt styrka/rörlighet kommer det att bli).

Vi kom ner (eller upp? St.Moritz ligger på 1700-1800 m.ö.h) på onsdagkvällen, men tävlingarna började först på fredag em. Vi hann därför med ett lätt träningspass i skogen bredvid Celerina där vi bodde. Terrängen var mer tungsprungen än vad man kan tro, marken är riktigt ojämn och stenig – dessutom tyckte jag att jag kände av den tunna luften en aning.

Sprintdagen bjöd på strålande sol och kall vind. Jag inledde loppet bra, men när jag kom ut på platten var det som om någon hade sugit ut allt syre ur luften och jag hade syra i hela kroppen. Med knapp styrfart gjorde jag en del sämre beslut, men det var andra som hade det tungt och jag kunde kämpa mig till en brons, endast 1 sek ifrån andraplatsen. Eric utklassade oss andra med över halvminuten! Till pris fick jag en nötkaka (slukades efter långdistansen) och typ 2-3 kg ost! Osttillverkaren var en av tävlingens största sponsorer så efteråt fick alla ostpristagare posera på en ”ostuppvisningsbild”.

Länk till GPS-tracking: http://www.tulospalvelu.fi/gps/20121005jecM20sprint/

Stafetten blev en kul historia. Börjeskog på första visade fortsatt fin form och kom in i ledningen på förstasträckan med Emil tätt efter. Jens fortsatte stabilt på andra och skickade ut mig som tvåa några sekunder efter Fredrik på sistasträckan. Jag gjorde ett stabilt lopp och kunde trycka på hyfsat även om det kändes fruktansvärt tungt. Så det var ganska skönt att jag slapp spurta och kunde jogga i mål tillsammans med Eric och Jens som segrande lag. Även tjejerna plockade hem segern, så vi fick nationalsången dubbelt upp på prisutdelningen! Till pris fick vi rökt kött, ”snygga” termosflaskor och… (trumvirvel)… mer ost!

Länk till GPS-tracking: http://www.tulospalvelu.fi/gps/20121006jecM3relay/

Långdistansen bjöd på en lite mer lättlöpt, men ändå kuperad terräng. Fast man kanske kan kalla det förlängd medel istället, för det blev lite konstigt med 31 kontroller på 11,6 km. Jag gjorde ett helt ok lopp, men lade bort 10-15 sek vid ett par kontroller, och det adderar ju ihop på en sådan här bana. Kroppen var inte helt i slag den heller, men det räckte till en 5:e-plats, 2:10 efter Börjeskog som sopade mattan med oss andra på det här mästerskapet! Hur som helst var det en kul avslutning på min juniorkarriär!