Racerapport: 25manna

Kul att stå på startlinjen igen efter att ha missat detta fantastiskt roliga arrangemang i fjol på grund av krock med världscupavslutningen. 25manna missar man ogärna! I år var ”världens största plojstafett” (eget citat) tillbaka på Nytorps ängar i Västerhaninge där tävlingen även avgjordes 2009. Hagaby blev då 13:e lag och jag sprang andrasträckan (en viss Vojtech Kral sprang första). Riktigt så höga förhoppningar hade vi inte den här gången, men topp 30 och bästa Örebrolag kändes som rimliga mål.

72552539_10216743150190320_974470428116385792_o

Foto: Lars Rönnols

Förstasträckan för mig i år, och efter att ha sprungit den ett par gånger nu kände jag mig trygg med hur jag skulle lägga upp loppet (gå ut stenhårt och försök överleva). Fick en ganska smärtfri resa över startgärdet och hann till och med ta några snabba blickar på kartan innan startpunkten. Som vanligt var det en lite längre sträcka till första kontrollen, såg en stig rätt nära strecket och beslutade mig rätt omgående för att köra på den.

25manna2019_1

Var inte först vid startpunkten, men kände att jag hade koll på var täten befann sig ut i skogen vilket var helt enligt plan. Gick ut lite på sidan av klungan och märkte rätt omgående att benen svarade bra då jag fort gick om och framme vid kraftledningen var jag först i ledet. Blev lite förvånad då de allra flesta verkade fortsätta rakt på, men jag hade bestämt mig för stigen runt vänster och körde på den. Fick en fin ingång till kontrollen, om än med lite klättring. Kändes ganska tomt i skogen men precis när jag kommer in till skärmen dyker Jonas (Leandersson, SNO) upp från höger och vi stämplar i princip samtidigt.

25manna2019_2

Beslutar mig för att gå runt på stig igen till andra kontrollen. Jonas kör rakt på och vi är återigen samtidigt vid kontrollen. Vill ha kommandot så går upp och styr till 3:an och 4:an, men får inte riktigt ihop kurvningen vid 4:an, så blir en 10-sekunders bom och några lag smiter förbi. Väljer att vara lite defensiv här och nöjer mig med att ligga med i tätklungan. Sällskapsresan blir dock inte så långvarig, för precis innan vi går över stigen bestämmer sig täten för att gå ner vänster om branterna till kontrollen. Jag tycker att vi ligger på en linje där det i det läget är mycket bättre att gå upp på höjden och ta kontrollen uppifrån, så tar eget initiativ och stämplar först vid 5:an. Väljer att trycka på lite till 6:an och det känns som att det nu börjar dras ut lite i leden.

25manna2019_3

Fortsätter att trycka på och när jag stämplar vid 7:an upplever jag det som att jag är loss. Gör dock loppets största misstag till 8:an. förstår inte riktigt hur jag kunde hamna så långt ut åt vänster, men läser snabbt in mig på gulhöjderna och det förbjudna området så ingen större skada skedd. Är fortfarande helt ensam i skogen också. Lite sämre sikt än förväntat in till 9:an, blir lite småskraj några sekunder men har en stor höjd att sikta in mig på så var inga problem egentligen. Kanske skulle ha gått mer rakt på sen till 10:an, men kändes väldigt grönt åt det hållet ut från 9:an. Var ganska säker på att jag var i ledning i det här läget, men var ändå skönt att komma ut på varvningen och få definitivt besked att så var fallet.

25manna2019_4

När jag stämplar vid 11:an hör jag att ledningen är 46 sekunder. Hade läst in hela avslutningsdelen av banan under varvningen, konstaterat att den inte bjöd på några tekniska utmaningar och eftersom jag fortfarande kände mig väldigt pigg var jag rätt säker på att jag skulle greja sträcksegern. Men det gäller såklart att fortsätta göra jobbet även fast det ser väldigt lätt ut! Håller ihop det utan problem och det var en häftig känsla att komma först in på upploppet helt själv! Sträckseger med 51 sekunder och ett bra formbesked inför kommande världscupavslutning. Tyvärr var det lite upp och ner för resten av klubben och förstalaget blev 55:a och andralaget felstämplade. Men vi kommer igen starkt nästa år!

72355826_2984110861604034_4685734372756684800_o

Foto: 25manna

Annonser

7 månader av vinter

Vilodag igår. Att vila är som bekant minst 100 gånger jobbigare än att träna, men coachs ord är lag. Kroppen behöver bli lite extra mottaglig för stimuli nu för att kunna få bra effekt på de sista finslipningspassen inför världscupavslutningen. Tänk om det var så att det helt enkelt var den som tränade mest som blev bäst. Vad lää det skulle vara!

Kvalitet idag. 40 min jogg på morgonen och sen uppsamling med coach och löpargruppen på kvällen. Samling på banvallen bakom universitetet. 2000-fest på grusvarvet stod på programmet. Passet enligt följande:

10*100 m på 16,5 s, vila 15 sek. Lätt. Mest som fortsatt uppvärmning och löpteknik.

4*150 m på 21,5 s, vila 1 min. Lite hårdare men kontrollerat. Snabbhetsunderhåll.

6 km snabbdistans på grusvarvet (2 km) enligt: första varvet i 3:00-fart, andra i 3:20-fart och sista 3:00-fart.

Grusvarvet är lömskt och svår att springa bra tider på med två slakmotor som aldrig tar slut, så 3:00 är minsann inget mystempo. Lyckades dessutom gå ut alldeles för hårt med första kilometern på 2:53 då jag hetsade med Jack och Wilhelm som båda bara skulle köra ett varv i maxfart. Sansade mig lite men snittade ändå första varvet på 2:58-fart. Lyckades heller inte behärska mig på ”vilovarvet” som jag dunkade in på 3:17-snitt. Straffet blev alltså att jag fick bita i för att klara tre blankt-snittet på sista varvet. Totalt 18:31 på de tre varven. Bra känsla men lite småstelt i kylan. Småskumt på slutet och mörknade fort på nedjoggen så var nog säsongens sista pass på banvallen och grusvarvet. Nu väntar kyla och mörker. Eller som Hamid uttryckte det: ”vintern i Sverige är 7 månader lång”.

The Revival

Testar att skaka liv i den gamla bloggen igen. Får se hur länge inspirationen håller. Kommentarer uppskattas (såväl positiva som negativa)! Tänkte försöka hålla inläggen lite kortare och med tätare uppdateringar den här gången. Skriver som vanligt mest om träning, orientering och en del löpning med inslag av roddmaskin. Enjoy!

Precis hemkommen från världscuptävlingar i Schweiz och direkt efterföljande VM-läger i Tjeckien var planen en lugn helg med basecamp i Salem. Men då Ida dragit på sig något elakt förkylningsvirus fick det bli en ensam helg i Örebro istället för att undgå smitta. I jakt på något att sysselsätta mig med och pigga ben (alla vet att 1000 tjeckiska höjdmeter om dagen i en vecka gör susen för att väcka liv i kroppen efter en tung tävlingshelg) blev det en färd norrut till den spirande metropolen Storå/Guldsmedshyttan och en spontan efteranmälan på långa terräng-DM (12 km).

Då konkurrensen inte var jättehård var planen och ordern enligt coach att ta det som ett träningspass i goodpace. Min tanke var att gå ut i 3:20-tempo och sedan öka lite mot slutet om det kändes bra. 6 varv á 2 km på det lokala elljusspåret skulle avverkas och efter en inspektion av banan på uppvärmningen konstaterade jag att den inte var i det plyschigaste laget. Brant utför – skarp kurva – lerhål – brant uppför – flackt utför och sen avslutning uppför. Blandat grus och gräs. Passande för orienterarben med andra ord, men svår att pacea sig på.

Tänkte att jag skulle öppna lugnt men passerade ändå första kilometern på 3:14. Blev lite orolig att jag gått ut för hårt i första backen och sansade mig lite. Första fyran passerades på 3:18-snitt med en känsla att 3:20-fart kanske var lite optimistiskt för att vara behaglig fart på den här banan. Men ungefär samtidigt verkar dieselmotorn kommit igång ordentligt för den tunga känslan släppte och jag kunde med bra feeling successivt öka till ett totalt snitt på 3:15 i mål utan att ta ut mig alltför mycket. Seger på 39:13. (12,15 km och ca 240 höjdmeter totalt på klockan). Guld blev det även i lagtävlingen tillsammans med Jack och Wilhelm, men KFUM var enda klubb som hade minst tre deltagare så det var väl klart redan på förhand.

Allt som allt ett fint och gemytligt arrangemang av Storådalens SK och kul med folk som står och hejar utmed banan. Synd att det inte var fler deltagare med och upplevde lite äkta löparkultur. Gratis kaffe bjöds det också på i väntan på prisutdelningen (lite skillnad mot orienterings-SM på den fronten).

Söndag = långpass i bergen. Fin OL på de allra smaskigaste partierna av Suttarbodakartan och Dunderklintarna. Sällskap söktes, men då ingen verkade ha förstått vilken kraftigt prestationshöjande effekt denna typ av pass har (kilsbergsluft ännu inte med på WADA:s lista över dopingklassade substanser, så passa på!) blev det tunt på den fronten. Lägger upp några bilder från passet så alla som inte kom inser vad de missade:

långpass1

Mosstjärnen (betydligt finare i verkligheten).

långpass2

Berghällar är inte så vanliga i den här delen av Kilsbergen, men Dunderklintarna bjuder på några fina exemplar!

långpass3

Utsikt över Närkeslätten från Dunderklinten (Kvarntorpshögen syntes rätt tydligt i verkligheten men inte alls på bilden).

smask1

OL-godis på Suttarbodakartan. För den intresserade kan nämnas att höjdstråket i nord-sydlig riktning som K7 och K10 sitter på är vattendelare mellan Norrströms och Göta älvs huvudavrinningsområden. (Lite coolt tycker i alla fall jag.)

smask2

Dunderklintarna. Så fint så man blir alldeles tårögd.

Sagan om Långsträckan: 30 raka kilometer

På väggen i herrarnas omklädningsrum i Hagabys klubbstuga sitter i princip hela den karterade delen av Kilsbergen i skala 1:15 000. Det var med tanken att göra något liknande på en vägg hemma i början av 2016 som detta projekt tog sin början. Jag pusslade ihop samtliga OCAD-filer som jag hade då över Norra Kilsbergen och tyckte resultatet var så vackert att jag lade upp det på Facebook. Resten är historia…

långsträckan_embryo

Viktor Larsson var på! En långsträcka på 30 km skulle det bli! Varför undrar kanske vissa? Varför inte säger jag! Ibland måste man göra sådana här saker för att bevisa för sig själv att man är fullkomligt mentalt frisk 😉 Rakt på var det som gällde, annars skulle det bli en väldigt tråkigt sträcka där bästa vägvalet var att springa nedför Kilsbergskanten och mata asfalt i 35 km. Ganska snabbt stod det klart att vår tänkta sträcka begränsades av en kritisk avvägning mellan Falkasjön och Norra Ånnabosjön:

kritiskt

Det gick helt enkelt inte att lägga sträckan så att man klarade att undvika båda dessa två sjöar utan att strecket hamnade över en sjö någon annanstans. Jag och Viktor beslöt oss helt enkelt för att nöja oss med varianten ovan och istället införa en korridor med en marginal på 100 meter på var sin sida av strecket för att vi skulle kunna klara spetsen på Falkasjön.

startochmål

Med korridoren på plats och passagen förbi Falkasjön och Norra Ånnabosjön klar begränsades sträckans totallängd av Igeltjärn i starten och Järleån i målet. Vi beslöt av logistiska skäl att ha start och mål på väg, så sträckans definitiva längd blev till slut 29,51 km.

Efter att ha pusslat klart sträckan kom nästa problem. När skulle den springas? Kruxet var att sträckan drog rakt igenom det då avlysta området för SM Långdistans 2017, en tävling som Viktor hade tänkt springa. Vi landade därför till slut på en tidsperiod efter tävlingssäsongen 2017, men innan det var allt för stor risk för snö. Datumet spikades till slut till den 18:e november med start klockan 9:00.

Så i lördags, efter nästan två år av planerande, var det äntligen dags! (Det var inte annat än att jag var lite nervös…). Med oss på äventyret hade vi även Jakob Wallenhammar och klockan 9:00 stod vi tre på en grusväg under en kraftledning med en 2,2 meter lång långsträcka i skala 1:15 000 i händerna. Kompassriktningen vreds in under högtidliga former och därefter gav vi oss iväg, ackompanjerade av tre grader, lätt regn och lite fläckvis med gammal snö på marken.

Resan mot det något diffusa målet Järleån inleddes i Hagabys territorium. Vi liknade vår resa med ”Sagan om Ringen”, där vi, ”kompassens brödraskap”, inledde resan i det trygga Fylke för att slutligen nå Mordor där vi skulle slänga kompassen vi bar med oss i Järleån.

Kartan vi hade med oss var uppdelad i åtta stycken A4, där den första delen bjöd på den minst trevliga terrängen så det var skönt att få den överstökat direkt. Under arbetet med kartan hade jag dock identifierat en kritiskt passage – en bred bäck som gick mellan en opasserbar bäck och en opasserbar mosse:

kritisk_passage1

Cirka 2,5 km från starten når vi alltså fram till bäcken, och mycket riktigt: den är bred. Och djup. Skulle det ta slut redan? Behöver vi simma i iskallt vatten? Jag springer lite uppgiven längs med bäcken… och ser plötsligt en gammal spång två decimeter under vattenytan. Vi var räddade! Plötsligt blev vi också något paranoida – har någon redan sprungit våran sträcka för cirka 20 år sedan och det var därför spången fanns just där?

Första kartbladet avklarat och vi passerar Falkasjön, får en fin utsikt från toppen av Falkaberget och därefter trevlig orientering på Ånnabodakartan. (”Här är ju keps-OL-berget” -Jacke), Vi var dock fortsatt lite nervösa, för det kom snart en kritisk passage till: den tidigare nämnda norr om Norra Ånnabosjön. För på orienteringskartan visade det sig vara aningen blötare än vad det såg ut att vara på Lantmäteriets karta:

kritisk_passage2

Två stråk med opasserbar mosse. Det första stråket visade sig vara rätt torr och fin. Men vi såg på håll att det andra stråket såg väldigt sjölikt ut… Vi tror dock inte våra ögon när vi även där hittar en gammal spång! Paranoian är total! Någon har sprungit sträckan innan oss!! 😉 Samtidigt upphör även regnet och solen tittar fram genom molnen. Lagom upprymda som vi är villar vi strax efter passagen oss utanför korridoren när en stig inte riktigt går i verkligheten som den gör på kartan…

Vi hade under dagen med oss en följebil, som skulle stå där sträckan passerade grusvägar vid ca 10 km och 20 km och bjuda på påfyllning av energi. Vi hade räknat med att hålla ca 9 min/km och därmed nå första depåstoppet efter 90 minuter. Med cirka 1 km kvar till depåstopp 1 låg vi hyfsat enligt tidsschemat, men sträckan drog här igenom värsta brantpartiet och vi tappade nästan en kvart på den beräknade ankomsttiden (”Det går så långsamt att min klocka visar inte ens något tempo!” -Viktor) och kom definitivt fram till att ingen hade sprungit sträckan innan oss trots allt, för då hade det hängt rep utför branterna 😉

DSC02637

Depåstopp 1, foto: Linn Bränneby

Depåstopp 1 efter 10 km. 15 min efter tidsschemat. Vetebulle, saltgurka, varm saft och kaffe. Byte till torra handskar och därefter var vi igång igen. Kompassens brödraskap lämnade nu det trygga Hagabyland och gav sig in i Alvernas rike (OK Alfernas karta Tomasboda) där vi bland annat passerade sträckans högsta punkt. Nu var det mest nedför till målet!

Passage förbi Blankhult och gränsen till orchernas land (KFUM Örebros kartor). På vägen till Skrikarboda stannade vi till och konstaterade att vi hade nått halvvägs. Bra fyra kartblad kvar!

DSC02639 (1)

Stakadammen, foto: Anders Larsson

Vi upplevde många fina ögonblick på vår resa genom Kilsbergen, och passerandet förbi Stakadammen var definitivt ett av dem! Här anslöt även Linn Bränneby till vårt brödraskap för de sista 12 kilometerna genom ”Mordor” (Milans kartdatabas). Så hemskt var det faktiskt inte utan biten mellan Stakadammen och depåstopp 2 vid Röbergshagen bjöd nog på den klart roligaste biten rent orienteringsmässigt.

20171118_130126

Röbergshagemossen

Depåstopp 2 nådde vi efter 3:20 h – cirka 40 min efter tidsschemat med stopp inräknade. Nu började vi ändå ana att det inte var så långt kvar till målet. Vi fick även ett riktigt drömparti av sträckan rakt genom det fullkomligt fantastiskt fina området Västra Bergen med en långt stående sol i ryggen lysandes över de mossbeklädda berghällarna…

västrabergen

Strax därefter korsade vi vägen till Nora och lämnade därmed Kilsbergen för den sista biten in mot målet. Kartan var lite gammal i det här partiet och i kombination med ett huvud som hade varit ute och sprungit i tuff terräng i 4:30 h ledde det till ett andra besök utanför korridoren. En liten bit senare var vi framme, vi gjorde det! 4 timmar och 50 minuter stannade klockan på med pauserna borträknade. 31,7 löpta kilometer. Det första vi diskuterade i bilen hem var hur vi skulle göra om det nästa år!

DSC02651 (1)

Framme! foto: Anders Larsson

Långsträckan_karta

Legendariskt GPS-spår!

Kartorna från äventyret hittas i kartarkivet!

// Martin

Orienteringsåret 2017 – tillbakablick och utvärdering.

Efter min målgång på 25manna förra helgen stämplade jag ut sista gången för säsongen. Tävlingssäsongen 2017 är över, och vilket år det har varit! Det började med ett landslagsläger på Fuerteventura i januari, dit jag kom riktigt bra tränad efter två månaders vinterträning på hemmaplan i Örebro. Där blev jag de sista dagarna på det 10 dagar långa sjuk och var totalt väck. Jag kunde inte få i mig någonting att äta och var så svag att jag inte ens kunde resa mig ur sängen. Där och då trodde jag att ”that what is” – att där försvann hela säsongen. Men så blev det ju inte riktigt…

DSC_0003

April. Seger på Swedish League-långdistansen i Huskvarna.

 

Jag hade två resultatmål inför 2017: 1) Springa långdistans på VM, och 2) Slå min placering från 2016 i den totala världscupen (8:a). Tuffa men fullt realistiska mål och jag nu i efterhand nöjt konstatera att jag uppfyllt båda två. Prestationsmålen 2017 var mest fokuserade på VM, och där var jag som tidigare konstaterat kanske inte helt nöjd med 7:e plats på sprint och 9:e plats på långdistans utan ville såklart mer. Konkurrensen är tuff och jag är grymt motiverad att bli ännu bättre!

Höjdpunkterna under säsongen är mina insatser på världscuprundorna i Finland i maj och i Lettland i augusti där jag tycker att jag visar att jag tagit ett stort steg framåt internationellt. Segern på medeldistansen i Finland är såklart det som smäller högst, men det finns många saker som jag är väldigt nöjd med. Tyvärr fick jag inte möjligheten att ta säsongen ända in i kaklet med sjukdom strax innan finalrundan i Schweiz, men att i år på allvar vara med och konkurrera om en pallplats i den totala världscupen hade jag nog inte trott i fjol!

Nationellt har mitt tävlande varit mer sparsamt, då jag verkligen lagt allt fokus på de internationella tävlingarna. Värt att nämna är min första seger i en deltävling i Swedish League som senior på långdistansen i Huskvarna, med hela landslaget med i startlistan. På SM blev det endast en start för mig i år då tävlingarna gick på hemmaplan i Örebro och jag hade terrängkännedom i flera av de aktuella områdena. På SM Medel blev det ett fint silver, men också lite besvikelse då jag kände att jag hade kapaciteten för guld men sjabblade bort det med ett ganska medioker tekniskt insats. Nästa år går alla SM i Jönköpingstrakten, en terrängtyp som jag verkligen gillar och jag ser fram emot att jaga mitt första SM-guld som senior. En upplevelse som var utöver det vanliga var att gå in i rollen som banläggare på SM Sprint. Kan lova att jag var mångdubbelt mer nervös på tävlingsdagen än alla deltagarna sammanlagt!

Misslyckanden har det såklart också blivit 2017. Det är dem man lär sig mest av! Jag har sällan varit så besviken som jag var efter misslyckandet på VM-testet i långdistans, en tävling som jag hade satsat ganska hårt på . Jag är dock väldigt nöjd med hur jag hanterade den motgången, lät mig bryta ihop, lämna det bakom mig, ta med det jag gjorde bra istället och lyckades därigenom vända det till en seger på VM-testet i medeldistans två dagar senare.

En av mina sämsta insatser kom på medeldistansen på The World Games i Polen, men det var ett ganska speciellt lopp och jag satsade hårt och gick lite på chans och det höll inte hela vägen. En viktigt påminnelse om att det är lugn och systematik som är nyckeln tekniskt!

Sen är jag också såklart väldigt missnöjd med de två sista loppen i världscupen, men det är sånt som händer ibland och det är inte hela världen…

Tekniskt har jag  tagit ett steg framåt jämfört med 2016. Framförallt tycker jag att jag har blivit mer stabil i mina genomföranden och höjt min lägstanivå. Men jag har även höjt min högstanivå. Detta kan illustreras ganska enkelt genom att titta på mina medeldistanslopp under 2017 och jag tänker framförallt på segern på VM-testet i medeldistans och mitt silver på SM i medeldistans. På VM-testet i Strömstad 2016 var jag långt ifrån kapaciteten att kunna vinna. På SM Medel 2016 var jag visserligen trea, men då var jag nöjd med min insats och med mycket tid upp till segern. Sist men inte minst har jag också visat att den kapacitet jag byggt upp till i år håller högsta klass även internationellt, med en världscupseger på medeldistansen i Finland och med en fjärdeplats på medeldistansen i Lettland. Men det finns såklart fortfarande mycket kvar att utveckla om man jämför med de mest tekniskt drivna löparna. På medeldistansen i World Games fick jag inte alls till tekniken och det finns stor utvecklingspotential för mig i väldigt teknisk och kontinental terräng.

Den fysiska utvecklingen 2017 är svår att sätta en exakt siffra på, men min upplevelse är att jag tagit ett steg framåt även där. Det har inte blivit så många rena löplopp i år, men tider på intervaller och uppmätta träningsrundor indikerar ändå en förbättring. En stor del av mina jämna resultat under säsongen beror också såklart att jag har en stabil fysisk grund att lita på. Jag vet att jag inte bara hänger med de allra bästa utan också kan springa ifrån. På långdistans internationellt är det en bit kvar om jag på allvar vill konkurrera om medaljerna, liksom att det saknas lite ytterligare snabbhet på sprint. Utförslöpning är också något jag behöver bli bättre på.

Tävlingssäsongen 2017: Jag räknar till 24 lopp under 2017 som jag genomfört med full tävlingsinsats. (På sprint räknar jag kval+final som en tävling) och jag kan konstatera att nivån 2017 har varit väldigt hög och jämn. Trots att jag själv är i branschen med fysiologiska tester brukar jag krasst konstatera att det bara finns ett testresultat som verkligen säger om man har utvecklats eller inte, och det är resultatet på tävlingar!

  • 25/3 Nyköpingsorienteringen. Förkortad långdistans. 1:a. 
  • 8/4 Kurzemes Pavasaris (WRE). Medeldistans. 2:a. 
  • 23/4 Swedish League #4 (WRE). Långdistans. 1:a. 
  • 29/4 10MILA, sträcka 1. In som 1:a. 
  • 12/5 Swedish League #5 (WRE). Sprint. 2:a. 
  • 19/5 VM-test, långdistans. 7:a. 
  • 21/5 VM-test, medeldistans. 1:a. 
  • 25/5 World Cup #1. Sprint. 4:a. 
  • 27/5 World Cup #2. Medeldistans. 1:a. 
  • 28/5 World Cup #3. Jaktstart/långdistans. 8:a. 
  • 1/7 VM Sprint. 7:a. 
  • 4/7 VM Långdistans. 9:a. 
  • 25/7 The World Games, Sprint. 5:a. 
  • 26/7 The World Games, Medeldistans. 21:a.
  • 27/7 The World Games, Sprintstafett. Sträcka 2. Ut/in i ledning.
  • 25/8 World Cup #7. Medeldistans. 4:a. 
  • 26/8 World Cup. Stafett. Sträcka 1. In som 4:a.
  • 27/8 World Cup #8. Sprint. 4:a
  • 22/9 SM Medeldistans, kval. 1:a.
  • 23/9 SM Medeldistans, final. 2:a
  • 29/9 World Cup #9. Långdistans. Bröt.
  • 30/9 World Cup Final. Medeldistans. 12:a
  • 1/10 World Cup. Sprintstafett. Sträcka 2. Sträckbäst.
  • 7/10 25manna, sträcka 1. In som 5:a

Nu ser jag väldigt mycket fram emot vinterträningen och att göra jobbet inför 2018. Med tanke på hur resultaten utvecklats under 2016 och 2017 kommer det mesta bara att vara en påbyggnad på det tidigare arbetet. Coach har dock hintat om lite nya idéer att lägga till… Kommer bli spännande!

Ett litet axplock av bilder ifrån året:

20170124_084755

Januari. Morgonjogg till fyren. Landslagsläger på Fuerteventura.

img_6580-1

Februari. Träningsläger med ÖLOF Elit i Alicante.

20170308_094816.jpg

Mars. Sprintläger med landslaget i Vieste, Italien.

20170312_172449

Mars. Topptur/vulkantur på Vesuvius.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mars. Storseger i öppna klassen på Måsenstafetten! 😉

 

20170408_172402

April. Road trip och vårtävlingar i Lettland inklusive punktering mitt ute i obygden.

10mila2017_växling

April. Hagaby i tät på 10MILA!

34084055334_9c340d1af7_o

Maj. Världscupseger!

H21_inledning

Juni. Banläggare på SM Sprint.

IMG_20170620_203314_520

Juni. Sommarträning på tracken med löpargruppen.

20170618_095923

Juni. Sommarträning i Born!

woc2017long1

Juli. VM Långdistans. Långt, tufft och hårt. Som det ska vara!

 

sdr

Juli. ”Semester” i Österrike efter VM med bergslöpning och Tyrolens femdagars.

worldgamesfamiljen

Juli. Litet landslagsgäng på The World Games i Polen. #längstbakibussen

 

worldcuprelay2017

Augusti. Världscup i Lettland med resultatraden 4 – 4 (4) – 4. 😉

DSC_0056 (2)

September. Silver på SM Medeldistans.

stafettWC2017

Oktober. Världscupfinal i Schweiz. 4:a individuellt och Sverige vinnare i stafettvärldsupen!

// Martin

4:a i totala världscupen 2017

Avslutningsrundan av världscupen 2017 i Schweiziska Grindelwald blev inte alls som jag hade hoppats och innehöll verkligen hela spektrat av känslor från botten till toppen.

grindelwald3

Kom ner till Schweiz på måndagen (tävlingarna gick fredag-lördag-söndag) som tvåa i världscupsammandraget och en bra känsla efter att precis ha tagit silver på SM Medel där jag framförallt fick ett bra kvitto på att den fysiska formen satt där den skulle. Började bli lite nojig på tisdagen att jag höll på att bli sjuk, men alla känner nog igen den där slängen av hypokondri som kryper fram inför viktiga tävlingar. Pulsen var dock normal så jag genomförde mitt sista hårda pass inför tävlingarna med bra resultat.

Kände dock på onsdagens förmiddagsjogg på model event att det verkligen inte stod rätt till och isolerade mig själv. Torsdagen kändes det ännu sämre och det var bara att vila och hoppas på att under skulle ske.

Fredag – Långdistans

Känslan bättre än torsdagen. Testade kroppen med en morgonjogg som kändes hyfsad. Beslöt mig för att starta – det fanns ändå inga reserver som jag skulle ta en plats ifrån. Fick lite förhoppningar på uppvärmningen som ändå kändes rätt bra, men de grusades direkt mellan -2 och -1 i startfållorna som var en 50 m brant jogg uppför och laktatchock deluxe. Tankar på att bryta redan till startpunkten med andra ord, och med en bedrövlig känsla även fast det gick utför var det inte mycket fokus på det tekniska. Insåg mer och mer att jag inte skulle ha något att konkurrera med även om jag genomförde loppet och bara stor känsla av uppgivenhet. Mellan kontroll 9 och 10 sprang jag ut på en alpäng med vy över målet. Stannade och velade, och som tur var (eller hur man nu ser på det) kom William och Eskil som startade 2 respektive 4 minuter efter ikapp och beslutet blev direkt lättare. Hejade lite på William och traskade sedan djupt bedrövad tillbaka till arena. Att bryta ett lopp som jag tränat och sett fram emot så länge och betydde så mycket…. men det fanns inte så mycket annat att göra. Hälsa före prestation och kanske hade jag räddat en möjlighet att springa morgondagens medeldistans…

resigned

Karta Långdistans

Lördag – Medeldistans, Världscupfinal

grindelwald1

 

Efter att ha brutit gårdagens lopp och eftersom de två finalloppen i Schweiz var tvungna att räknas med i totalen tappade jag från andra till fjärde plats i totalen. Vaknade med något bättre känsla än gårdagen och hade nu förhoppningar om att åtminstone ta mig runt hela banan. Försökte därför fokusera på ett så tekniskt bra genomförande som möjligt och att ignorera den dåliga fysiska känslan. Tyvärr lyckades jag inte riktigt med det utan den dåliga känslan gick ut över genomförandet och det blev inte så stabilt som jag hade hoppats på. Trots den bedrövliga känslan märkte jag att jag ändå inte behövde gå så mycket som befarat i uppförsbackarna, så det var bara att fortsätta att kämpa hela vägen in i mål. Slutade trots de minst sagt suboptimala förutsättningarna 12:a (men hela 4:00 efter överlägsna Kyburz) vilket räckte till att behålla fjärdeplatsen i totalen. Lite plåster på såren, men jag hade ju mycket hellre fått chansen att utmana om pallen. Fjärde bästa orienteraren i världen på herrsidan sett över hela 2017 är rätt häftigt ändå. Men nästa år då…

Screenshot_2017-09-30-16-49-04-1

Karta Medeldistans

Söndag – Sprintstafett

Efter lite snack med Håkan efter medeldistansen fick jag på den avslutande sprintstafetten springa andrasträckan i det svenska andralaget tillsammans med Helena Bergman, Oskar Sjöberg och Sara Hagström. Helena var inne som femma på den första sträckan, med häng på täten bestående av Sverige 1, Schweiz 1, Schweiz 2 och Norge 1. Osäker som jag var på min fysiska status valde jag att inte försöka rusa ikapp i början, utan att ta det i mitt eget tempo och fokusera på orienteringen. Det fungerade bättre än gårdagen och det var förmodligen ett bra beslut att öppna lite försiktigt i den inledande uppförslöpningen. Vid varvningen efter det korta förstavarvet hade jag fortfarande häng på lagen framför, och jag insåg att jag trots den dåliga känslan kunde hålla jämna steg med de framför.

WC_grindelwald_SR_1

Jag fortsatte springa bra och vid den 9:e/10:e kontrollen var jag uppe i den nu samlade tätklungan. Hänger med bra, plockar mina gafflingar och vid den tredje sista kontrollen har jag kommandot. Tar dock fel vägval uppför en trappa till näst sista och får se mig precis passerad av de båda schweiziska lagen och växlar ut Oskar som trea, efter att ha sprungit den snabbaste tiden på andrasträckan. Härligt att kunna avsluta den internationella säsongen med en bra insats ändå!

WC_grindelwald_SR_2

Men som alla som sprungit stafett säkert känner igen sig i är det värsta inte att springa själv utan att stå bredvid och vänta… Efter en diskning på Sverige 1 och en felstämpling på Schweiz 1 var vi med i toppstriden. Sara avgjorde på ett snyggt sätt kampen mot Norge 1 på sista och säsongen avslutades därmed med en världscupseger! Vilken laginsats! Sverige hade  redan ordnat segern i stafettvärldscupen innan den här tävlingen men vilket sätt vi avslutar det på! Totalt blev det 5 segrar, en andraplats och en tredjeplats till Sverige i de 7 tävlingar som ingick i stafettvärldscupen. Svårslaget!

22154425_1781447008549749_8559027933567524077_n

Världscupseger! (Foto: Rémy Steinegger)

stafettWC2017

Vinnare av stafettvärldscupen 2017! (Foto: Håkan Carlsson)

Efter tävlingarna förflyttade vi oss till Ticino i södra Schweiz på gränsen mot Italien där EM ska gå 2018. Hade egentligen varit bäst för mig att vila helt, men eftersom det är det enda lägret vi kommer att ha i området innan EM tog jag mig i alla fall ut för att få lite tid i terrängen. Samtliga kartor därifrån hittas i kartarkivet. Sedan blev det direkt ifrån Schweiz till 25manna, vilket också blev min sista orienteringstävling säsongen 2017. Och vilket år det har varit! Dyker väl kanske upp en utvärdering här på bloggen inom kort…

//Martin

Världscup i Lettland och VM-läger x2

Hemma i Örebro igen efter 18 dagar på resande fot. Inledde turnén med världscuptävlingar i Lettland följt av ett träningsläger som förberedelse inför VM 2018. Flög sedan direkt från Lettland till Norge där jag anslöt till ytterligare ett VM-läger, det inför VM 2019. Många kartor har det blivit! Men först var det alltså världscup. Den lettiska staden Cēsis (Venden på svenska) stod som värd och terrängen var väldigt lik det som väntar på VM nästa år. Det var ett tufft program med fyra lopp på tre dagar, med medeldistans fredag, stafett lördag och sprint kval+final söndag. Jag hade tagit det rätt lugnt med orienteringen efter World Games och var nu rejält sugen på att få tävla igen!

Medeldistans

Foto: Skogssport

Det bjöds på en riktigt grön inledning av banan. Jag valde att satsa hårt direkt från start och ta det säkert tekniskt vilket jag antog skulle löna sig i längden i den här typen av terräng. Det verkade vara en teknik som lönade sig, för vid den femte kontrollen ligger jag tvåa totalt. Känslan vid samma tidpunkt i loppet är dock mer svårbedömd. Fysiskt började jag känna mig lite trött och det är omöjligt att i den här skogen avgöra om det är för att man springer fort eller bara är seg när man hela tiden fastnar i grönt och vindfällen. Samma sak tekniskt. Visst, jag hade fått mina kontroller bra, men jag hade ingen uppfattning om huruvida jag har fått bra stråk eller inte. Huvudsaken i det här läget är att fortsätta kämpa på så gott det går, vilket jag också gjorde.

Har sedan mitt sämsta parti av loppet kontroll 6 till 9 där jag tappar totalt en dryg minut, med mindre krokar in mot 6:an och 7:an och ett fruktansvärt dåligt stråk till 9:an. Ska man springa bra på VM nästa år gäller det att lära sig hur man angriper den typen av sträckor och var det finns bra stråk någonstans. Har vid kontroll 10 dock inte tappat mer än ner till 7:e plats totalt, så det är fler som haft problem.

Lämnar det dåliga partiet bakom mig med sträckseger till kontroll 11 och därefter en fortsatt stark avslutning av loppet. Tuggar på i backarna och tjänar uppenbarligen på att ”gå safe” till sluttningskontrollerna 14 och 15. Kämpar mig i mål utan att ha någon aning om hur mitt lopp skulle stå sig, men gjorde förmodligen mycket rätt under banan eftersom det till slut räckte till en fjärdeplats, 1:19 efter segrande Olav Lundanes. Riktigt kul med ytterligare ett bra resultat i en internationell medeldistans, och den här gången i en terrängtyp som jag ännu inte skulle säga att jag känner mig särskilt bekväm i. Lite surt bara att lämna ifrån sig pallplatsen till Gustav på spurten. Alltid lika kul att bli 4:a 😉

Resultat | GPS

Stafett

Dagen efter medeldistansen gjorde skogsstafetten comeback på världscupprogrammet för första gången på över 10 år. Det är inte så ofta man får möjligheten att springa stafett för Sverige internationellt så detta var ett perfekt tillfälle att få träna på att springa mästerskapsstafett. Jag fick efter mitt fina resultat på medeldistansen den stora äran att springa förstasträckan i Sveriges förstalag tillsammans med Johan Runesson och Gustav Bergman.

Foto: Jānis Līgats

Det är oerhört nervöst och samtidigt otroligt inspirerande att stå där på startlinjen, i främsta ledet med startnummer 1 på nummerlappen. Hade bestämt mig för att ta det lugnt i starten och komma in i kartan på ett bra sätt men är ändå först vid startpunkten och blir snabbt ensam på ett eget vägval. Har bra koll, men drar bort från min riktning när jag återigen får syn på andra löpare in mot första kontrollen och hamnar vid fel gaffel. Tar det lugnt, läser in mig och tappar inte jättemycket tid då kontrollerna låg ganska nära varandra, men hamnar rätt långt bak i ledet och i den här terrängen är det rätt svårt att avancera vilket lätt kan bli frustrerande. Fortsätter jobba på utan att stressa och vid varvningen har jag häng på täten igen.

Har bra koll på slutvarvet och är med i tätklungan vid den näst sista kontrollen. Får dock släppa iväg några sekunder på en del löpare i den tuffa stigningen upp mot målet och växlar ut Johan som 4:a. 4:a blev även lagets slutplacering, men endast inofficiellt då bara det första svenska laget räknas i resultatlistan. Det svenska andralaget visade nämligen vilken bredd vi har på herrsidan just nu och tog hem segern. Sverige säkrade därmed även totalvinsten i stafettvärldscupen trots att en deltävling återstår.

Resultat | GPS

Sprint

Trodde att kroppen skulle kännas lite sliten efter två riktigt tuffa lopp på två dagar, men kände mig förvånansvärt pigg och fräsch på söndagsmorgonens sprintkval och kunde ta hem segern i mitt kvalheat efter ett stabilt lopp. Alltid motiverande att starta sist i finalen!

Sprintfinalen gick inne i centrala Cēsis och vi visste att det skulle komma att bli en del kupering. Tog en snabb blick över hela kartan på väg till den första kontrollen och såg som hastigast att den kuperade parken skulle komma mot slutet av banan. Valde därför att ta det lite lugnare i inledningen för att kunna komma starkt på slutet. Gjorde ett stabilt genomförande av banan och plockade mycket riktigt placeringar genom hela loppet. Dock var delen i parken betydligt snällare än vad den såg ut vid första anblicken och jag kanske därför var onödigt försiktig i början? Svårt att säga, kompletterade i alla fall min rad med fjärdeplaceringar under helgen och får vara nöjd med det. Kryper sakta närmare toppen på sprint och om jag inte har helt fel är detta det närmaste jag varit segraren rent tidsmässigt på en internationell sprintfinal? Priset var en bok om Cēsis stadsvapen (på lettiska!) och en glass i kiosken på arenan.  Glassen var mest uppskattad 😉

Foto: Orienteering World Cup Latvia

Resultat | GPS

Nu återstår endast två deltävlingar i årets världscup, en långdistans och en medeldistans i Grindelwald, Schweiz den 29:e och 30:e september. Jag kommer att åka dit som tvåa i totalställningen. Riktigt häftigt och fortfarande lite svårt att ta in att se sitt namn däruppe tillsammans med världsstjärnorna. Förutsättningarna är att de två finalloppen måste räknas in i totalen och jag kommer satsa allt på att göra två riktigt bra lopp och så får vi se hur långt det räcker. En sak är i alla fall säker: det kommer bli riktigt spännande!

Tänkte först skriva lite om lägret i Norge, men det var mest träna-äta-sova och förmodligen inte så intressant att läsa om 😉 Samtliga kartor från tävlingarna och träningarna i Lettland och Norge hittas som vanligt i kartarkivet.

// Martin